Imorgon är det dags för 2-årskalas och den här gången så är det Jair och Ian som ordnar med nästan allt. Det enda jag har gjort är att beställa grejer på nätet, hämta ut några paket och sedan är tanken att dom ska göra klart allt det andra. Jag kom hem för cirka 1,5 timme sen och än så länge är hela huset städat men ingen dukning är gjord och till min förskräckelse så upptäckte jag precis att Isadoras present inte blivit upphämtad på posten! Men det är lugnt, posten har inte stängt ännu så Jair gick precis iväg för att hämta upp paketet. Dukning och dekorering har Jair och Ian planerat till efter fredagsmyset, än så länge är allt i sin ordning. Själv är jag dödstrött och i STORT behov av att vila, men först lite jobb och sen hinner jag förhoppningsvis med en liten stund framför TVn innan läggdags 🙂

Temat på Isadoras kalas är Unicorn! Jag har till och med köpt ett litet hatching ägg med en liten unicorn i till alla barnens fiskedamm-påsar 🙂 Det som jag är allra mest exalterad över är helt klart tårtan. Det är min vän @jossanstartor som ska göra en Unicorn-tårta. Jag är helt galen i hennes tårtor för att dom är så fina och så förbaskat GODA! Det är både på gott och ont! Haha! Och bara så ni vet, detta är ingen smygreklam!

Imorgon är det Isadoras 2-årsdag! Det är verkligen helt galet hur snabbt tiden har gått! Jag tycker inte det var så längesen som Isadora var en liten bebis, men den sista veckan innan förlossningen minns jag som väldigt suddig. Idag för 2 år sen var jag på sjukhuset och bönade läkaren om en hinnsvepning. Lilla bebben i magen hade nämligen bestämt sig för att skrämma livet ur sin mamma genom att sluta röra sig i magen. Jag hade gått sex dagar över tiden och det var andra dagen i rad som jag åkte upp till sjukhuset eftersom jag inte kunde känna några sparkar eller rörelser överhuvudtaget. Jag minns att hon i receptionen på Antenatal var en jäkla surtant! Hon sa åt mig att sätta mig i ett väntrum med minst 15 gravida före mig. Jag försökte förklara att jag snart var en vecka över tiden och att jag misstänkte att något hade hänt eller skulle hända med min bebis, men hon ville inte höra utan meddelade bara att jag skulle vänta på min tur, eftersom alla i väntrummet hade sökt av samma anledning som mig. Va?! Det känns lite väl otroligt om 15 gravida sitter i samma väntrum och tror att deras bebis just har dött… Nej, jag skulle inte tro det… Jag var ledsen och hade panik så jag nästan ropade ”du menar att alla här har bebisar i magen som har slutat röra sig?” Då gick det plötsligt bra att gå in till barnmorskorna direkt…

Jag fick bra hjälp av barnmorskan som tog hand om mig och efter att ha kört en CTG-kurva så konstaterade hon att det inte fanns något att oroa sig för. Enligt henne så hade jag hjärnspöken i mitt huvud som spelade mig ett spratt… Fast näää, det var inga jäkla hjärnspöken. Jag vet vad jag kände. Isadora rörde sig väldigt mycket mindre och inte alls så starkt som hon gjort förut. Vad det berodde på vet jag fortfarande inte, men att hon rörde sig mindre hade inte med hjärnspöken att göra, det var ren och skär fakta. I min aprilmammagrupp hade precis två bebisar dött i magen på sin mamma – helt fruktansvärt! Jag var väldigt ledsen för deras skull och det gjorde också att jag själv blev mer uppmärksam, men vad jag kände hade ändå inget med hjärnspöken att göra. Jag vet att en del sjukvårdspersonal säger att bebisen rör sig mindre på slutet av graviditeten, men det stämmer inte! Bebisen rör sig inte mindre för att det är trångt, däremot så förändras rörelserna allt eftersom bebisen växer och därför ändras sparkarnas karaktär. Läs gärna mer om detta här: Det är inte ok att känna minskade fosterrörelser!

Den här dagen för två år sen ville jag inte vara gravid längre. Jag älskade varenda dag av graviditeten förutom dom två sista dagarna då jag höll på att gå sönder av oro. Läkaren gav mig en hinnsvepning och samma natt körde värkarna igång på riktigt 🙂