Idag har jag och barnen varit och hälsat på vännerna som vi bodde hos förra hösten när vi råkade bli tillfälligt bostadslösa i höstas. Det var jättemysigt att träffa dom igen och jag kom t.o.m. på mig själv med att bli väldigt bekväm, precis som om min hjärna trodde att jag fortfarande bodde där. I vanliga fall brukar jag nämligen tycka att det är lite jobbigt att öppna andras kylskåp och ta för mig, även om jag har blivit ombedd att göra det, men idag gick allt det där på automatik. Det var samma sak när barnen ballade ur. Jag kände mig varken stressad eller skämdes när dom var ledsna. Jag tog det lugnt och tröstade på samma sätt som jag hade gjort om vi var hemma.

Barnen hade roligt tillsammans och lekte både inne och ute. Isadora tyckte först att gåstolen skulle vara till henne, men efter ett litet tag accepterade hon att lilla Idun fick sitta där istället 🙂

När vi lekte i trädgården så samlade Isadora kottar och grenar som hennes nalle fick äta. Mums! Eller näää..

När klockan blev 13 så var barnen helt slut redan så då satte vi på TVn en stund och slappade på golvet tillsammans med barnen.

Det blev en mysig och kravlös playdejt med kaffe, småprat och lekande barn (för det mesta i alla fall), precis så som det ska vara 🙂 När vi åkte därifrån så var vi helt slut allihopa. Mina barn var lite extra högljudda idag så det var skönt när deras energi tog slut om man säger så 🙂

– Innehåller reklam genom annonslänkar Nextory och Bokus –

En sak som jag tycker är viktigt i en relation mellan vuxna och barn det är tillit. Det är inte bara vi vuxna som ska kunna lita på barnen, det är även barnen som ska kunna lita på oss vuxna. Jag minns väldigt mycket känslor från min barndom. Jag har försökt prata med Jair om det, men han minns inte såna saker så alla kanske inte minns så mycket känslor som jag gör? Minns ni känslor från olika situationer när ni var små? När jag lyssnade på ljudboken Växa – inte lyda (finns som vanlig bok här) så förklarade författaren att dessa känslor och minnen från ens egen barndom är väldigt viktiga och användbara när man själv får barn. Detta håller jag verkligen med om!

Dom flesta av mina minnen är positiva. Jag hade en bra uppväxt med en trygg mamma och pappa och väldigt närvarande morföräldrar. Dom starkaste negativa känslorna jag minns är då jag blivit orättvist eller oschysst behandlad av andra vuxna, oftast lärare. Jag minns till exempel hur dagmammans barn slog oss dagarna i ända och när jag sa till dagmamman så pekade hon bara på sina öronproppar. Hon ville inte höra mitt ”gnäll” och det fick mig att känna skam. Jag trodde att det var jag som gjorde fel genom att berätta att hennes barn slog mig och mina syskon, så därför vågade jag inte berätta för min mamma och pappa. Jag minns hur jag uppenbart inte blev trodd när jag berättade något för en lärare och hur jag fick till svar från skolkuratorn ”att det är aldrig ens fel att två träter” när jag blev mobbad i skolan. Jag minns också hur gympaläraren tvingade mig att vara med på gympan precis efter att jag hade brutit armen och hur hon aldrig bad om ursäkt trots att jag kom till skolan med gips dagen efter. Gissa om min mamma var arg! Jag minns också hur syläraren sa att mitt förkläde som jag hade sytt var fult pga tygerna jag hade valt, men den där syläraren fick det inte roligt när min mormor också började jobba som sylärare på skolan. Haha! Jag minns även hur min astma gav mig smärtor i bröstet när jag simmade, men eftersom jag inte visste att det var astma jag hade sa jag att jag fick ont i hjärtat när jag simmade snabbt. Simläraren trodde inte på mig och som straff degraderade hon mig så jag fick gå med barnen som var 1-2 år yngre än mig. Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv som jag gjorde när mina klasskamrater skrattade åt mig när jag gick iväg till småbarnen. Det blev min sista simträning och det är först nu som min mamma och pappa fått veta varför jag inte ville fortsätta med simträningen.

Dessa saker kanske låter extrema, men det var min verklighet och jag tror inte min skola var något undantag. Eller kanske var det, det. Skolan jag gick på anses vara väldigt fin, den kanske var för fin för lilla mig? Eller så kanske det låg i tiden att behandla barn på detta sätt när jag var liten? Hur som helst så har alla dessa saker här ovan något gemensamt och det är bristande tillit. Lärarna och kuratorn litade inte på barnen och barnen fick gång på gång bevisat att man inte kan lita på vuxna. Jag hade väldigt bra relation med min mamma, pappa, mormor och morfar, men många av sakerna som hände i skolan berättade jag ändå aldrig. Varför? Jo, för att lärarna i skolan fick mig att känna skam. Skam är en stark känsla för ett litet barn och genom att berätta om varför man känner sig skamsen så förstärks den känslan just vid tillfället som man berättar. Det är svårt att berätta om något som man känner skam över även när man är vuxen, så det är ju inte precis lättare när man är liten.

Jag försöker verkligen bemöta mina barn på ett schysst sätt vid alla tillfällen, även när dom gör något fel. Det är inte alltid lätt men jag tror det är superviktigt att försöka tänka på att det är inte bara vi vuxna som ska kunna lita på barnen, det är även barnen som ska kunna lita på oss. En annan situation som jag också minns från min barndom som jag tycker är en bra tillits-övning för oss föräldrar att börja med tidigt. Det är att inte rycka saker ur händerna på våra barn när vi tror att dom inte ska göra som vi säger eller att lägga undan något som dom har lagt ifrån sig när dom inte ser. Jag ber alltid Lucas och Isadora lägga tillbaka saker själva eller ge det till mig. Det är väldigt sällan som jag tar något ifrån dom och det vet dom så därför gör dom som jag säger. Jag litar på dom och dom litar på mig. Det är samma med Isadoras napp. Jag har lärt henne att lägga undan den själv och sen rör jag inte den och då vet hon att den är där när hon kommer tillbaka. Jag har lärt Isadora att lägga sin napp i sängen och sen använder hon den inte på dagen, men häromdagen fick hon sand i ögat och grät otröstligt jättelänge så då hämtade vi nappen. När hon var glad igen så bad jag henne ta ut nappen. Först ville hon inte, men jag pekade att hon kunde lägga den på Busiga-Bebben-boken och då gjorde hon det. När hon vände ryggen la Ian undan nappen och kaninen och då blev hon helt förstörd, så jag förklarade för Ian att jag lärt henne detta. Vi rättade till misstaget och Isadora blev glad igen och lät nappen ligga kvar på boken tills det var dags att sova.

Hur gör ni där hemma? Kommer ni ihåg liknande situationer från när ni var små och hur har det påverkat er uppfostran?

Fotograf: www.wanderings.se