Okategoriserade

Trots och raseriutbrott

Jag fick en fråga om hur det går med Lucas trots och raseriutbrott. Och ja, sådär går det… Jag var typ helt säker på att det skulle bli bättre när vi var i Portugal. Men det blev tvärtom – värre. Jag trodde det skulle bli bättre eftersom det fanns så många vuxna där som inte hade barn och som gärna ville leka med både honom och med Isadora. Dessutom så skulle han ju få mer uppmärksamhet av både mig och Jair eftersom vi fick hjälp med att ta hand om Isadora. Men det var inte lätt för Lucas. Han hade svårt att göra sig förstådd eftersom han pratar väldigt lite portugisiska. Plötsligt pratade alla utom han portugisiska och alla uppmanade honom att prata portugisiska varje gång som han sa något på svenska. Det är inte lätt alla gånger för en 3,5-åring att prata sitt modersmål så ni kan ju gissa hur frustrerad Lucas var över att ingen förstod vad han sa och dessutom avbröt honom när han pratade svenska. Lucas förstår ganska mycket portugisiska så vi trodde nog att han kunde prata mer än vad han kan. Vi trodde att det skulle lossna för honom och flyta på, men det gjorde det inte. Han blev bara arg.

När han blev arg så uttryckte han ofta det genom att slänga armarna omkring sig och liksom snurra kroppen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men sådär som barn gör när dom är frustrerade. Det resulterade ofta i att han nästan råkade veva ner något från bordet eller nästan råkade slå till Isadora och då blev alla vuxna jätteoroliga för Isadora och började babbla om att vi aldrig fick lämna Lucas och Isadora ensamma. Dom babblade också om att Lucas är sååå avundsjuk på Isadora. Allt detta var såklart framför Lucas. Lucas har alltid varit en snäll storebror, överbeskyddande av sin lillasyster och aldrig slagit henne. Men under resan så slog han till henne ett par gånger. Hon började inte gråta nån av gångerna så det var inte hårt, han markerade mer att nu är han arg. Självklart är det inte okej, men det var sååååå fruktansvärt tydligt varför han gjorde det.

Det har varit mycket lugnare sen vi kom hem och nu känns det som att det går att prata med Lucas igen. Men trotsen är där fortfarande, men det blir inte lika många raseriutbrott. Vi får se vad som händer nu när vi är tillbaka i vanliga rutinerna igen. Jag upplever ändå att det är lättare att hantera situationerna när vi är på hemmaplan och där ingen kommenterar vårat sätt att sätta gränser på. Det är frustrerande att försöka förklara varför smisk aldrig kommer göra att barn blir bättre uppfostrade. Jag är glad att jag och Jair är eniga om hur man uppfostrar barn i alla fall och det är vi som känner Lucas bäst. Jair har fått i hemläxa att sluta prata svenska hemma. I december planerar vi en resa till Brasilien så Jair har tills dess på sig att lära Lucas portugisiska 🙂

5 Comments

  • Lisa

    Åhhhhh, jag får typ krupp av frustration när folk (både släkt och andra) verkar tro att man som förälder liksom har ”missat” något med sitt barn. Typ ”Hen kanske är trött/hungrig/har magknip?” och då förväntas man svara ungefär ”neheej, tror du?? Jag har ingen aning om att mitt barn kanske är trött eller hungrig! Vilken aha-upplevelse!”. Haha, ja det kanske hörs att jag har lite bitter erfarenhet av detta. . . ? Drygt med trots dock, min tjej är 8 månader ny och det är såå svårt att tänka sig att hon ska bli tre år och trotsig! ?

  • Mari B

    Han har väl rätt att en modermålslärare kommer till förskolan en timme i veckan och är med han. Kanske proppen släpper fortare. Som du säger kan han mycket mer än vad han ger sken av. Men han är troligtvis osäker på språket och vågar på så sätt inte uttrycka sig, och sen säkert en hel del press då de vuxna uppmana honom att prata just det språk han är osäker på. Det kommer att lossna men det kan ta tid likväl att det går fort.

      • Emma - På Smällen!

        Jag mailade förskoleläraren som förklarade att det gäller endast om barnet inte utvecklar svenska språket normalt och därför behöver stöd i modersmålet. Men när barnen börjar skolan så löser dom så att barnet kan få studera sitt modersmål i skolan. Vi har därför bestämt oss för au pair nästa år.

  • Lisa

    Usch, vad jobbigt för honom! Och er! Skönt att ni är förstående och stöttande och gör det bättre för honom. Tänk föräldrar som tagit släktingarnas ”sida”.

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.