Tappa eller hitta sig själv när man får barn

När jag fick barn så föddes en ny del av mig själv. Det var en ny Emma som jag inte visste fanns och tillsammans med den här nya delen av mig föddes känslor som jag aldrig hade haft. Jag har förändrats väldigt mycket sen jag fick barn och jag har numera andra tankar och värderingar än innan jag fick barn. Vissa av mina nya värderingar och känslor kanske skulle kommit med åldern också, men nu blev det ganska tydligt att dom kom när jag fick barn. Jag gillar den nya Emma. Jag tycker att den nya Emma är smartare, bättre medmänniska, lyckligare och snällare mot sig själv. När jag fick barn så hittade jag mitt sanna jag. Jag upplever det som att jag fann mig själv och den personen som jag ville vara. Jag fann mitt kall i livet och det jag vill identifiera mig med.

Min första selfie med Lucas som bara är några timmar gammal 🙂

Jag är väl medveten om att alla inte upplever det som att dom finner sig själva när dom får barn. En del känner ju precis tvärtom – som att dom tappar sig själva. En del känner att dom blir en sämre människa, både mot sig själva och mot andra. Jag undrar varför det är så? Kan det bero på att man får en sorts identitetskris på grund av att man redan har funnit sig själv? Det nya ”föräldrar-jag:et” kommer och ska plötsligt ta plats i ett redan etablerat ”jag”. Eller blir det så på grund av sömnlösa nätter och allmänt kaos?

Jag och Isadora när Isadora bara var några minuter gammal
Foto: Wanderings

Jag har förstått att det är väldigt olika om man känner att man tappar eller hittar sig själv när man får barn. Jag har sett denna diskussionen i några Facebook-grupper och genom en snabb analys så verkade det som att dom som känner som jag är dom som stannar hemma längre med sina barn. Undra om det kan vara en bidragande orsak till att såna som jag faktiskt vill stanna hemma? Att jag identifierar mig mer med ”Mamma-Emma” än med ”Jobb-Emma”? Jag tror att det kan vara så, vad tror ni?

Kände du att du tappade dig själv eller hittade dig själv när du fick barn?

Relaterade Inlägg

29 Kommentarer

  1. ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

    Så svår fråga för mig, jag var 20 när jag blev mamma. 5 år innan hjärnan är helt fullt utvecklad och jag känner ibland att jag knappt vet något annat :-p. Har varit mamma så länge nu, personen jag var innan var så ledsen och vilsen. Personen efter var mer stark och viljestark. Blev gravid som tonåring och fick barn som tjugoåring, blir inte så enkelt då att veta tänker jag? Jag är inte samma människa idag som då, blev helt klart lyckligare som mamma men om jag tappade eller hittade mig själv kan jag inte svara på. Kanske för att jag letar min identitet igen nu? Hört att det blir så med tonårsbarn så kan vara därför frågan är så svår :). Hade svarat annorlunda när sonen var liten :).

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Nej det förstår jag verkligen! Jag börjar också glömma mitt liv innan jag blev mamma, men när jag minns tillbaka så minns jag att jag kände mig osäker på mig själv och hur jag såg ut. Jag blev lätt påverkad av elaka personer i min omgivning men nu är jag mycket starkare. Jag kan tänka mig att det kan bli lite av en identitetskris när barnen blir stora och är på väg att lämna barnen. Jag kan tänka mig att det kommer bli tufft för mig.

      Svara
  2. Jennifer

    Varken eller skulle jag säga. Jag fick en helt ny mening såklart, men livet har både förbättrats och försämrats på många olika sätt! Främst så har min hälsa blivit så enormt mycket sämre i och med att jag varit gravid och fått barn (är långt ifrån återställd 1,5 år efter förlossningen). Jag tror att det bidrar mycket till att jag inte tycker att livet med barn är så kul som jag föreställt mig. Jag hade liksom inte förväntat mig att vara så på botten att jag knappt orkar göra någonting med mitt barn. Hade jag mått bättre hade jag nog känt annorlunda.

    Men jag känner ingen skillnad kring min identitet. Jag är fortfarande den jag alltid har varit, med ett barn vid min sida. Jag har varken tappat eller hittat mig själv, jag är bara jag, med en extra titel 🙂

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Men stackarn! Jag blir verkligen jätteledsen av att höra det här! Jag kände liknande som du när Lucas var född. Jag hade jätteont och jätteproblem dom första 4 månaderna och var i princip sängliggande men ändå inte sjukskriven så jag var tvungen att ta hand om Lucas helt själv. Mina första veckor var hemska, jag vill inte ens tänka mig in i hur jag hade mått om jag hade fått stå ut med det i 1,5 år. Jag hoppas du får hjälp från vården?

      Svara
  3. Johanna

    Längtat efter att bli mamma sedan jag föddes tror jag haha (vid tio kallade släkten mig ”ofrivilligt barnlös”, inte roligt skämt kanske för dem det svider för, men det var väldigt passande). Så när jag blev mamma hittade jag hem – som att jag alltid vetat att det var just min dotter som jag väntat på. <3

    Tycker det är trist för de flesta jag möter delar ju inte den upplevelsen. Man ska iväg från barnen fort, fort. Allt handlar om egentid. Ibland hade det varit härligt att få relatera till fler människor…

    Jag trodde ju jag skulle vara som normen först, men nu när vi väntar andra barnet vet jag vilken sorts mamma jag är och är trygg i det. För mig är det mammarollen framför allt.

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Haha! Du och jag är på pricken lika! Jag minns hur jag satt och stirrade ut genom fönstret som 10-åring och längtade efter att bli vuxen och skaffa familj. Jag tänkte på barn hela tiden från att jag var 13 år och ville ha barn samtidigt som min mamma fick barn (19 år) men min mamma avrådde mig för skaffa familj så tidigt eftersom hon hade det tufft ekonomiskt. Nu i efterhand är jag glad att jag väntade för jag tror inte att jag hade kunnat njuta så här mycket av att ha barn om jag hade haft det tufft ekonomiskt samtidigt. Jag är dessutom en väldigt lätt-oroad person när det gäller ekonomi.

      Jag håller med dig samtidigt som jag inte håller med. Jag tycker att det är fel på samhället som lägger upp en norm om att alla ska jobba och bort från sina barn och det finns bara ett rätt för hur man är en bra medborgare. Alla ska jobba även om både barn och föräldrar mår bra och har råd att vara hemma. Men när det gäller egentid så upplever jag inte det alls som du. Jag känner knappt någon förälder som försöker få egentid till varje pris. Dom flesta jag känner är med sina barn hela hela tiden och då tycker jag att det är förståeligt att ibland tycka att det är skönt att göra något annat ibland eller skaffa barnvakt för att kunna gå på bio eller restaurang och få prata till punkt för en gångs skull 🙂

      Svara
  4. Therese

    Tyvärr tillhör jag den som tappade bort mig själv fullständigt efter att fått barn. Det var inte så tydligt i början utan botten nåddes först när andra barnet föddes. Jag var vilsen redan innan och det blev ännu tydligare när jag skulle hitta en mammaroll. Jag har väl aldrig funnit tryggheten i mig själv riktigt. Jag tror att förhållandet till sin partner har stor betydelse också, jag hade aldrig känt mig så ensam som när andra barnet föddes, men nu är det två år sedan och jag känner mig ganska trygg som mamma och på god väg till ett ”jag”.
    Fint o höra att du kände som du gjorde när du fick barn.. undrar om det är annorlunda för dig och mig sen när barnen flyttar hemifrån?

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Vad tråkigt, men vad skönt att du tillbaka till din roll som mamma och är på väg mot ditt ”jag”. Jag kan inte föreställa sig hur jobbigt det måste kännas att tappa bort sig när omgivningen förväntar sig att man ska vara som lyckligast. Det omgivningen är beredd på är kanske att man är trött men jag tror inte att så många människor tänker att en nybliven mamma kan känna sig vilsen. Ja, jag undrar också hur det ska bli när våra barn flyttar hemifrån 🙂

      Svara
  5. Linda

    Både och. Efter första hittade jag hem kan man väl säga. Efter andra hade det hänt rätt mkt (för mkt) i livet på kort tid och sen kom det ut en bebis med stort mamma-behov och var ganska krävande.. dessutom gick jag upp lite i vikt med varje barn och jag gick aldrig ner allt. Och när andra barnet var ett fick jag nog och la om kosten. Men även fast jag gick ner alla kilon så hittade jag ändå inte inte hem där och då. Och sen när jag började jobba så typ kraschade jag. Kunde inte känna igen mig själv i jobbet och det gick även ut över hem och familj.. vem är linda? Bakom barn och hus och jobb? Vet fortfarande inte riktigt och kämpar vidare med nystart med träningen (7år sen sist) och försöka att få egentid till gamla hobbys som har legat på hyllanallt för länge… även ressuget har jag börjat bejaka som har legat på hyllan sen barnen kom och med en make som inte gillar och resa. Har lite att jobba med som sagt.

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Det där kan jag verkligen förstå. När det händer mycket på kort tid så måste man ju hänga med i knoppen också och stanna upp och reflektera över livet och sig själv. Jag tror att man ofta glömmer bort sig själv när man är både mamma, sambo/fru och kollega/chef. Det är inte lätt med alla roller och att vara mamma upplever jag är en roll som identifierar en större del av en själv än alla andra roller man hade innan. Vad bra att du har börjat hitta tillbaka till saker du gillar och göra och angående resandet – det kanske går att resa med någon kompis ibland och inte alltid ta med mannen?

      Svara
  6. Sanna

    Jag fick min dotter när jag var 16 år, och hade nog på ett sätt inte riktigt funnit mig själv till fullo. Jag drömde om att arbeta som skådespelare eller dansare, och det var även dessa utbildningar jag sökte in på gymnasiet. Jag var förlovad med dotterns pappa, och trodde att vi skulle leva hela livet tillsammans. Vi pratade mycket om att flytta ihop, skaffa barn och bilda ett liv tillsammans och jag trodde verkligen på det till fullo.

    Samtidigt slutade jag med allt som jag gillade att göra. Allt för att vara med dotterns pappa varje liten minut. Slutade träffa mina kompisar, och gled ifrån flera stycken. Slutade gå på mina dans och teater lektioner, och lät mamma som trodde att jag var där betala räkning efter räkning. Skolkade en hel del från skolan helt utan anledning i perioder, och kom sedan tillbaka med världens ryck och tog fatt allt, för att sedan börja om med en skolkperiod, och sedan tillbaka igen för att ta i fatt allt. Oroade mig för betygen och framtiden ständigt, och kände mig stundtals väldigt misslyckad. Arbetade extra med att dela ut reklam under helgerna, men fick ständigt kommentarer från dotterns pappa om att sluta. Det tog för mycket tid och vi hann aldrig ses, och han tvingades alltid sova hos mig på helgerna för att jag skulle kunna utföra mitt jobb. Lyckligtvis stod jag på mig, vilket var bra särskilt med tanke på vad som väntade.

    Strax därefter fick vi beskedet om att vi väntade barn. Han fortsatte tjata om att jag skulle sluta jobba, men jag blev bara mer säker på mig själv om att det var rätt att fortsätta arbeta. För mig blev det hela en väckarklocka och så fort jag fick beskedet började jag ta tag i mitt liv. Dotterns pappa gjorde tvärtom och hoppade av gymnasiet. Han sökte inte heller något jobb, utan gick bara hemma och drog om dagarna. Det blev mycket diskussioner och bråk om framtiden och varför han inte bidrog med något, och ville att jag skulle sluta med mitt jobb, som var det enda som faktiskt generade pengar vid den tidpunkten.

    Skolan gick bättre och jag slutade skolka helt. Jag förvandlades i stället till den elev som ständigt var på plats först i klassrummet, och som alltid gick sist ut. Mina betyg blev bättre och bättre och jag började allt mer se en ljusare framtid för mig själv, samtidigt som bråken fortsatte med dotterns pappa. I maj 2007 fick jag sommarjobb som telefonförsäljare och bad om att få börja arbeta tidigare. I samma veva dumpade dotterns pappa mig, då han varit otrogen på en gemensam resa som vi skulle åkt på tillsammans. Jag valde att stanna hemma på grund utav graviditeten med lät honom åka tillsammans med sin familj. Han envisades med att de skulle vara den sista resan som han skulle göra tillsammans med sin familj, innan vi skulle vara en egen familj.

    När han kom hem hörde jag direkt att något var fel i telefonen. Han vägrade först säga vad det var, och jag sa till slut ”du vill göra slut va?”. Han fick fram ett ja, och därefter berättade han allt. Min första reaktion handlade inte alls om mig, utan direkt om vårt kommande barn. Han ville att jag skulle göra abort helt plötsigt, men jag sade ifrån direkt. Han envisades med att han skulle ringa upp om en timme igen. Han gjorde det och jag sade lika bestämt som timmen innan att jag vägrade göra abort.

    Själv fortsatte jag med mitt liv, och ställde in mig mer och mer på att jag nu skulle vara ensam. Jag började arbeta på kvällarna efter skolan och arbetade så mycket jag bara kunde. När sommaren kom och mina kompisar njöt av sommarlovet innan gymnasiet, så fortsatte jag arbeta och gick över till att arbeta dagtid. Arbetade fram tills dottern föddes i oktober 2007, och hann få fast anställning och tog ut tjänstledighet.

    Försäkringskassan trodde inte sina ögon när jag som blivande 16 åring, kom med intyg och skulle höja min föräldrapenning. Det var inget som var vardag på kontoret. Själv kände jag mig super stolt och är än i dag tacksam över allt slit som jag utförde.

    I dag känner jag verkligen att jag funnit mig själv, och jag känner mig lycklig över livet och den plats som jag befinner mig på. Jag känner mig stolt över att jag stod på mig, och gjorde det rätta för mig själv och min dotter. Jag känner mig glad över att jag tog upp studierna senare, och påbörjade gymnasiet och tog studenten sommaren 2012 när dottern var 5 år. Det var många som sade att jag aldrig skulle göra det, men det gjorde jag och samtidigt har jag arbetat och växlat i mellan flera jobb, och får i dag ofta höra hur långt CV jag har och hur mycket jag har hunnit med för min unga ålder. Det känns bra och får mig bara att fortsätta framåt. För mig var graviditeten verkligen en början på ett nytt liv, och en ny ”Sanna”.

    Ps. ber om ursäkt för min långa berättelse, haha.

    Kram Sanna

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Tack Sanna för din berättelse! Det var jätteintressant att läsa och herregud vilken kämpe du är! Jag hade ingen aning!! Jag är så himla imponerad av all din styrka som 16-åring och att du till och med lyckades höja din föräldrapenning trots att du bara var 16 år! Jag trodde inte ens att det var möjligt och jag förstår att försäkringskassan blev chockad! Hoppas din dotters pappa har växt upp och numera är en bra förebild för din dotter, men annars har hon en kick-ass-mamma! WOW alltså!

      Svara
      • Sanna

        Tack själv för alla dina fina ord! Själv känner jag att visst har jag kämpat och slitit, men åt andra sidan är det väl något som alla gör för sina barn? För mig är det med andra ord inte en sådan stor grej, även om jag är otroligt stolt över hur långt jag har kommit i dag.

        När det kommer till dotterns pappa har han tyvärr inte växt upp, utan det är snart 5 år sedan dottern och han träffades. I dag har det ytterst lite kontakt via Facebook, men det är också allt som det ser ut i dagsläget. I framtiden får vi se hur saker och ting utvecklas, men som det ser ut nu finns inte mycket till relation alls tråkigt nog. Han lever i stället i dag tillsammans med sin nya familj och deras gemensamma barn.

        Kram Sanna

      • Emma - På Smällen!

        Jo, det har du rätt i, men det är en mycket större bedrift att göra allt det du gjorde när du var så ung. Det är inte många 16-åringar som gör det.

        Vad tråkigt att pappan fortfarande inte anstränger sig för att vara en bra pappa till sin dotter 🙁 men som sagt, tur att hon har dig! Kram ❤️

  7. Cassandra

    Tycker det är lite blandat. I bland känner jag inte igen mig själv och tycker att jag blivit en tråkigare och tröttare person sen jag fick barn. I bland känner jag mig mer stressad än innan jag fick barn. Men jag känner mig även mer harmonisk och lycklig sen jag fick barn. Att ha barn är så mkt roligare än jag någonsin kunde föreställa mig. Oh andra sidan började jag jobba när August var 1 år och jag trivs väldigt bra med mitt jobbjag också. Jag tror det passar mig allra bäst att kombinera barn och jobb. Skulle nog inte fixa att vara hemma allt för länge. Är en person som behöver flexibilitet och fart för att inte bli uttråkad. Samtidigt älskade jag att vara mammaledig också. Hade en rolig föräldrarledighet med mkt vänner med barn i samma ålder 🙂 men tror som du att de som blir mammor med hela sitt väsen är de som är hemma längst.

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Jag förstår blandningen 🙂 Jag känner också att det är uppochner och ibland när jag ser mig själv i spegeln så undrar jag vem den trötta människan som stirrar på mig är. Haha! Därför tycker jag att det är lite skönt att ha ett jobb att gå iväg till så att jag får en anledning att verkligen bry mig om hur jag ser ut. Men ändå önskar jag mest av allt att jag kunde vara med barnen och då har jag trots allt ett väldigt roligt jobb… Väldigt intressant att läsa hur du kände. Tack för din kommentar!

      Svara
  8. Anke

    Jag känner precis som du faktiskt, att jag blivit en helt ny människa och är i första hand mamma och att inte karriären kommer först längre. Innan kunde jag ställa upp och göra det där extra, fixa saker utöver jobbet osv men nu har jag prioriterat annorlunda att jag vill vara med mitt barn så mycket som möjligt. Hade gärna stannat hemma med henne länge, men det blev ”bara” ett år, för sambon ville också vara hemma med henne och det fick han ju såklart. Men trodde aldrig att jag skulle bli en ”hönsmamma” 😀

    Svara
  9. Nina

    Jag tillhör de som tappat bort mig sjäkv, åtminstone tidvis. När jag har slitigt på jobbet och hemma samtidigt och tiden efter att barnen har somnat bara har handlat om disk och tvätt och hur många timmar i sträck jag ska få sova i natt. Då har jag känt att jag undrat vem jag är. Vem var jag? Vad tyckte jag om att göra? Vem är jag nu?
    Jag måste ibland få ta lite tid och fokusera på mig och vad som är bra för mig. Det gäller både hemma och på jobbet.
    Jag hade ett roligt liv innan jag fick barn och det har jag nu också men på ett annat sätt. Jag har fått ett annat inre lugn men jag är också mer benägen att ta konflikt om det på något sätt skyddar mina barn. Utan barn hade jag alltid saknat något så jag är tacksam för att jag har dem. Ibland undrar jag bata var jag finns i det stora logistikprojektet som en familj är. Jag har liksom kommit hem och tappat bort mig på samma gång

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Förstår precis vad du menar! Jag hade också en slags kris när jag började jobba när Lucas var liten, men då handlade det mer om samvetet och att jag kände mig hemsk som bara jobbade och inte kom hem förrän Lucas redan hade lagt sig. Jag kände det som att jag var på fel plats och nåt hade gått snett i mitt liv. Men Lucas mådde ju också dåligt eftersom han inte kunde äta så påfrestningarna blev större. Det är verkligen så mycket mer än vad man tror att sätta sig in och ta till sig en ny roll och samtidigt ha kvar sitt gamla jag som man är trygg med. Hoppas att hela du hittar hem 🙂

      Svara
  10. Therese

    Jag har helt klart hittat mig själv sedan jag blev mamma för 5 år sedan. Före barn mådde jag riktigt dåligt stundtals & brottades med kroppshat, ätstörningar & att jag inte dög som jag var.
    När jag blev mamma vände det helt, jag var inte längre prio ett, utan mitt barn. Jag behövde få självdistans på något sätt. Barnen blev mitt kall i livet & jag har trivts väldigt bra att vara hemma ”lite längre” än många andra.
    Visst att det ibland är ont om tid att få egentid, men nu njuter jag SÅ mycket av att träffa mina vänner eller att få ägna mig åt mitt älskade intresse, att löpträna ❤️ Jag hade inga direkta intressen innan, men nu vet jag precis vad jag vill & inte vill göra för att må bra!

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Jag känner igen det där som du skriver. Jag mådde aldrig riktigt dåligt men jag var missnöjd med hur jag såg ut och tänkte många negativa tankar om mig själv och min kropp varje dag. Det gör jag inte längre för av precis samma anledning som du så känner jag inte att det är prio 1. Jag vill komma tillbaka i form men jag skiter egentligen i det på samma gång. Jag gillar mig själv som jag är nu och så hade jag inte sagt innan jag fick barn. Vad roligt att höra hur det blev för dig när du fick barn!

      Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här