• Recept på hur man slutar nattamma

    Jag tänkte publicera det här mailet från en av er läsare som jag berättade om. Mailet beskriver hur dom gjorde för att sluta amma och jag tyckte det kändes ungefär som ett recept som bara är att följa. Mailet var väldigt peppande och gjorde att jag började tro på mig själv att jag klarar av och är redo att sluta med nattamningen. Jag tror det här mailet kan hjälpa många fler och eftersom jag fick Ja på att publicera det på bloggen så kommer det här nu:

    Hej Emma,

    Jag berättar gladeligen hur vi gjorde då vi slutade med amningen, har länge tänkt att jag ska skicka ett mail till dig och berätta. Jag hittade till din blogg då jag googlade på ” sluta med nattamning” 🙂

    Kan börja med att berätta att vår son aldrig haft napp eller sugit på tummen/haft någon snutte och han har totalvägrat nappflaska. Det har bara varit jag som gäller för honom, han har alltid fått somna vid bröstet och det har varit enda sättet att natta honom på. Vi började samsova med vår son då han var runt 5 månader och då var det ju sååå himla bekvämt att liggamma och det var då nätterna snabbt blev ohållbara tillslut. K (vår son) låg och snuttade på mig hela nätterna och han vaknade ofta som om han hade tappat sin napp. Sjävklart var det ju lättast att bara amma så somnade han om på bara någon minut men min sömn blev otroligt upphackad och jag blev bara tröttare och tröttare. Han kunde väcka mig för att amma upp till 6-8 gånger per natt. Så till julledigheten skulle jag och min man försöka sluta med nattamningen. Tyvärr blev både min man och K magsjuka och förkylda så då de väl var friska så hade vi bara kvar 3-4 dagar kvar av ledigheten som vi kunde försöka ta bort nattamningen på. Vi ville absolut inte försöka med någon skrikmetod utan vi skulle göra allt för att inte K skulle gråta alls. För att kortfatta det så gick det åt h*lvete! K grät och skrek då han inte fick amma och jag klarade inte av att se han så ledsen. Så vi fortsatte precis som vanligt. Då ammade jag hela nätterna, på morgonen, alla hans mellanmål och på kvällen. Jag tänkte att jag måste försöka med en annan taktik och kom på att jag ska sluta amma på dagen till att börja med. Det var inte heller helt lätt men jag hade mer ork och tålamod på dagarna så jag lyckades få bort all amning på dagen förutom förmiddagsamningen som han alltid somnat till.

    Efter ett tag kände jag mig redo att ta bort förmiddagsamningen också och ganska snabbt kunde jag se att han åt med bättre aptit än vanligt (han har aldrig varit matglad). Han började även sova bättre på nätterna och jag tror det hängde ihop med att han åt bättre på dagarna och var kanske inte lika hungrig på nätterna. Nu vaknade han 2-3 gånger per natt. Sen blev han superförkyld och allt var som bortblåst. Tillbaks på ruta ett igen. Min man började bli frustrerad och tyckte att det var jobbigt att han inte ”dög” så han bestämde sig för att han skulle börja natta K så att han skulle vänja sig av vid att somna vid bröstet. Vi har alltid haft nattningsrutiner men nu försökte vi göra dem ännu tydligare för att K skulle känna på sig att nu är det dags att sova 🙂 Min man fick göra alla nattningsrutiner och det gick bra men då det var dags för att somna så grät K i säkert en timma innan han kunde somna. Det blev mycket vaggande och vyssande för min man men efter ca en vecka så kunde min man natta K utan problem. Tyvärr fortsatte nätterna med konstant amning och jag blev mer och mer motiverad att sluta med den. Så tillslut bestämde jag mig för att göra ett försök till. Jag kommer ihåg att jag haft en riktig mardrömsnatt natten innan och jag kände mig smått förkyld. Jag var så nära på att skita i det för det inte var några ”bra förutsättningar” men då tänkte jag istället att det finns INGA bra förutsättningar för att sluta med nattamningen så jag körde på. Den natten var jag vaken mellan 00.45 och 03.45. Jag ville såklart inte att K skulle gråta så jag försökte med allt för att undvika det. Till en början somnade han om i min famn efter 20 min men då jag skulle lägga ner honom så vaknade han på en gång och grät. Tillslut var jag så trött och hade så ont i ryggen av allt bärande att jag satte mig i sängen med honom i famnen och han blev ju helt galen. Jag insåg att det här kommer inte gå utan gråt och skrik. Självklart kommer han inte ge upp amningen utan en fight då det är det mysigaste och bästa han vet. Så här kommer det lite mer kortfattat hur vi fick bort nattamningen

    * Då vi ville lära K att somna om själv då han vaknar om natten och inte byta en dålig vana till en annan så hade vi noll tolerans till mat på natten 05.30 sa vi att det var ok för honom att få mat. Vi slutade även att bära runt på honom utan lät honom ligga bredvid oss, vi sjöng och klappade honom på ryggen. Det blev självklart stora protester. Blev det för mycket så tog vi upp han i famnen tills han lugnat sig lite. Det var hjärtskärande att höra honom gråta och skrika och jag var nära att börja gråta själv många gånger men jag försökte tänka så att han kommer må så mycket bättre då han inte är så beroende av amningen. Hur orkar man lyssna på gråt och skrik i kanske flera timmar? ÖRONPROPPAR!! Jag hade aldrig orkat om jag inte hade mina älskade öronproppar. Dem tar ”udden” av skriket och gråten så att man orkar. Vi erbjöd alltid K vatten.

    * För oss var det jätteviktigt att vi var överens om vem som skulle ta hand om K när han vaknade och hur det skulle gå till för annars tog tröttheten över och det blev bara stökigt och lätt tjaffs mellan oss. Vi gjorde så att vi delade på natten i två delar. T.ex. hade jag ansvaret mellan 19.30 då vi vill att K ska sova för natten till kl 03.00 och sedan andra halvan var min mans tur. Vi är bortskämda med att ha ett gästrum där den som inte hade ansvar fick sova utan att bli störd (med öronproppar).

    * Inställningen är extremt viktigt, jag hade hela tiden en inställning i stilen med ”det här kommer bli sjuuuukt jobbigt men jag ska klara det” Jag ställde verkligen in mig på att jag kommer vara extremt trött under den här perioden och att det kommer va jättejobbigt att se mitt hjärta så ledsen. Jag kunde inte förvänta mig något annat. Då jag hade lyckats hålla ut i 3 dagar så blev det otroligt motiverande för att fortsätta, jag tänkte hela tiden att annars är allt mitt jobb bortkastat och jag måste ändå bara gå igenom det en gång till någon gång om jag ger upp nu.

    * Vi kände oss tryggare med att neka K mat om han var proppmätt då han gick och la sig. Innan vi tog bort kvällsamningen så gjorde vi det väldigt tydligt för K att han fick amma i vardagsrummet med lampa tänd och TVn på bara för att det ska vara tydligt för honom att han inte ska somna vid bröstet. Efter mycket jobb och trugande lyckades vi att få K att dricka välling och ta nappflaska och då kunde vi även ta bort kvällsamningen och min man fick ge honom lite välling efter att han fått gröt.

    * Såhär ser våra nattrutiner ut, de är absolut inte skriva i sten utan är vi bortbjudna eller så försöker vi bara efterlikna rutinerna vi har hemma så bra det går. Dock försökte vi ”stanna hemma” första 1-2 veckorna bara för att det skulle bli en jobbig omställning för oss alla.

    ca 18.45 får K gröt
    ca 19.00 K får pyjamas och ny blöja
    ca 19.10 K får välling av min man i soffan
    ca 19.20 K borstar tänderna
    ca 19.25 Min man går upp och läser bok för K tills han blir sömnig
    ca 19.40 K har somnat bredvid min man och han lägger över honom i sin spjälsäng

    Tillslut hade vi bara morgonamningen kvar och jag fortsatte gärna att amma på morgonen i alla fall minst till att han blev 1 år. Men som över en natt blev han supermedveten och tyckte själv att han skulle amma titt som tätt på dagen. Jag tyckte det var jättekonstigt eftersom vi hade tagit bort amningen på dagen för ganska länge sen. Självklart fick han inte amma på dagen men han var förbannad och slet i min tröja för att få amma. Jag var tvungen att gå med tröjor som gick ända upp till halsen för annars blev det som en trigger för honom att han skulle amma. För mig blev det ganska jobbigt då han fick sina amningsutbrott oavsett var vi var någonstans och att gå på babysimmet blev en plåga då han skulle slita av mig bikinitoppen. I ca 2 veckor hade vi det såhär tills jag tog beslutet att sluta amma helt. Jag hade bestämt dagen innan att ”imorgon förmiddag är sista amningsstunden” och så blev det…Vi la oss ner i sängen inför förmiddagsluren och liggammade tills han somnade. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det var otroligt sorgligt och det blev så påtagligt att det var sista gången samtidigt som det var ett fint avslut. Dagarna efter velade jag fram och tillbaka om jag hade gjort rätt eller inte, fick dåligt samvete att jag gjort det här valet åt honom osv. Det är ju ett speciellt band mellan han och mig som försvann men vi har fortfarande mysiga stunder tillsammans 🙂

    Ett tips är att skriva upp när han vaknar och somnar på natten då ni väl har bestämt er för att ta bort amningen, då kan man lätt se att man gör framsteg fast man själv inte märker någon skillnad. Man märker snart skillnad på hur lång tid de tar på sig att somna om och att de vaknar allt mer sällan. För oss tog det 2 veckor innan man kunde se en markant skillnad och ca 1 månad innan han sov igenom hela natten oftare än att han vaknade på natten. Jag får ÄNTLIGEN sova!! Jag är även otroligt glad över att Ks matlust har totalt förändras sen vi slutade med nattamningen och amningen helt, han har som sagt aldrig varit matglad men nu älskar han mat och vill mer än gärna testa nya saker 🙂

    Oj vad långt och rörigt allt blev men jag hoppas verkligen att du kanske har fått ett tips eller två på hur man kan sluta med amningen. Jag önskar dig/er ett stort lycka till och kom ihåg att det är inte konstigt att tvivla på sig själv men jag tycker inte att du behöver det för du verkar vara en jättefin mamma till Lucas!!

    Du får gärna maila igen om du har några frågor 🙂

    Stor kram!

  • Min bristning och plåster på såren

    Idag ringde jag till Folksam där jag hade min gravidförsäkring. Jag tecknade en sån försäkring med utökat skydd som kostar 1050 kr.

    Jag gjorde det främst för Lucas skull, men också för att det är så lätt att nånting uppkommer som den täcker. Till exempel så får man igen sina pengar (ersättningen är 1000 kr) om man får havandeskapsförgiftning, foglossning, svår bristning, akut kejsarsnitt eller svår blodförlust. När det gäller barnet får man också ersättning om barnet föds med gulsot och måste stanna kvar lite längre på sjukhuset. Alltså den täcker många mindre allvarliga sjukdomar också, fast det är ju såklart dom allvarligaste sjukdomarna som man vill ha täckning för… fast tyvärr finns det ingen som täcker sjukdomar som Downs syndrom, medfött hjärtfel etc. När jag var gravid jämförde jag alla gravidförsäkringar som fanns. Folksams var den som täckte mest och som hade störst utbetalningsbelopp så därför valde jag den.

    Jag är glad nu att jag tog en utökad försäkring. Jag har nämligen fått 1000 kr som plåster på såren. Alltså, i princip, pengarna tillbaka. 1000 kr är verkligen inte mycket för det jag har gått igenom. I försäkringsbrevet står det att ersättningen är 1000 kr för svåra bristningar av grad 3 eller 4. Alltså skulle jag inte fått mer även om jag hade spruckit från Ystad till Haparanda. Inte ens om min ringmuskel hade blivit påverkad som dom först trodde på förlossningen. Då hade 1000 kr varit som a slap in the face! Undra om dom kvinnorna som råkar ut för det får ersättning nånannanstans ifrån?

    Det står ingenstans i min journal att jag har fått en grad 3 eller 4, men det står på ett ställe att det är grad 2. Men jag uppfattar det som att jag har fått 3 eller 4 bristningar när jag läser journalen och det är bara 1 som det står grad på. Så här står det:

    ”Det har uppstått en djup vaginalruptur kl: 3 och en djup vaginalruptur kl: 5, kl 7. samt en perinealruptur grad II.”

    När jag läste upp detta för Folksam så svarade dom att det lät allvarligt så jag får 1000 kr i ersättning.

    När jag läser vidare i min journal om bristningen så får jag rysningar, tänk vilken tur jag hade med ringmuskeln:

    ”Sfinkter blottat men hel.”

    Sfinkter är ringmuskeln. Jäklar vad nära det vara. Jag hade tur!

    Det står ingenstans hur många stygn jag fick men det står:

    ”Informerar patienten om att det behövdes ovanligt många suturer i vagina som kan vara till bekymmer när läkningen börjar och att hon kan söka för att få det klippt bort om de suturerna ställer till bekymmer när läkningen har börjat.”

    Inte konstigt att jag hade ont när läkningen hade börjat!

    Jag vill inte skrämma någon med jag skriver, så än en gång så vill jag säga att jag är väldigt nöjd med min förlossning. Visst önskar jag bort bristningen, men jag är inte avskräckt för att föda vaginalt. Det kommer jag göra nästa gång också, om jag själv får bestämma!

  • Kommer få operation!

    Gynekologbesöket gick kanonbra! Vilken kanonbra läkare! Jag hade honom två gånger under graviditeten och han var lika bra då, men jag visste inte att han var SÅ HÄR BRA! Jag kan VERKLIGEN rekommendera honom. Han är på Brämaregårdens MVC, tror dom bara har en läkare, men om det är nån som vill ha hans namn så ska jag kolla vad han hette.

    Hur som helst, när jag kom dit så skojade han lite med mig och frågade om jag var nöjd med Lucas för reklammationstiden har gått ut 🙂 jo det är jag svarade jag. Då sa han att han hade förstått att jag inte var så nöjd med hur jag blev men att mig kan dom reklamera, det är bara att skicka tillbaka mig till sjukhuset! 😛

    Redan där började det bra tyckte jag. Jag kunde slappna och behövde inte överdriva eller stå på mig för att få hjälp!

    Sen berättade han att han hade läst vad barnmorskan skrev igår när jag ringde och berättade problemet. Att han då hade gått tillbaka och läst i min förlossningsjournal. Och utifrån detta tror han att det som har hänt är att stygnen som är tagna drar i vävnaden som har gjort att det blev stramt och det är därför jag upplever en stram ring (dom har alltså inte sytt en ring, det är vävnaden som stramar). Det har därför blivit för tajt. Alltså inte alls konstigt att det inte går att ha sex!

    Sen förklarade han att han skulle undersöka mig och om det var detta som var problemet så skulle han skriva en remiss så att dom gör ett litet klipp för att lätta upp och sedan syr igen såret på andra hållet istället så att det inte blir tajt igen. Allt kommer göras under lokalbedövning eller lättare narkos och det är inget konstigt ingrepp alls!

    Herregud vad lättad jag blev! Jag behövde ju knappt säga nånting alls, inte stå på mig eller ens berätta om problemet. Han visste redan vad som behövdes! Jag var livrädd för att han skulle skicka hem mig och säga att jag skulle använda mer glidmedel, massera, använda bedövningssalva eller försöka töja! Isf skulle det nog sluta med att jag inte ville ha sex alls….

    Under undersökningen så sa han att mina slemhinnor var jättefina så det beror inte på dom. Och sen började han trycka och känna på ärret på olika sätt. Han hittade punkter där det gjorde ont och förklarade att min kille nog ”fastnar” på ett ställe där och att det är därför det gör ont. Sen skrev han remiss och förklarade att jag kommer få operationen inom 3 månader. Men inte innan jul. När jag berättade om Brasilien så sa han att jag kan lika gärna göra operation där. Dom har jättefin vård och kirurgi där. Så beroende på vad det kostar där så kanske jag gör det där eller så kommer jag hem eller så väntar vi till vi kommer tillbaka i Sverige igen och så får vi hitta andra sätt att mysa på så länge. Vi har inte bestämt oss än. Just den här frågan är vi ju ändå två om tycker jag. Operationen kommer jag få, frågan är bara när.

    Han sa också att jag har väntat väldigt länge med att söka vård. Dom första sex månaderna gör dom inget helst, men efter det kan man söka. Om jag hade sökt efter 6 månader så hade detta varit fixat innan resan. Detta hade jag ingen aning om! Det här undrar jag verkligen varför sjukvården inte informerar om? Här har jag lidit i det tysta i 9 månader och faktiskt inte berättat för någon om mitt problem. Jag har googlat som bara den men hamnar bara i massa forum med skräckexempel. Då känns det ju som att jag inte har så mycket problem längre om man jämför med dom! Jag önskar att jag hade fått med mig information, gärna i pappersform både på BB och efterkontrollen. Information som talar om när man ska söka om man fortfarande har problem vid samlag efter 6 månader. Tänk så många som jag som faktiskt lider år ut och år in med liknande problem!

    Jag är otroligt tacksam för mitt bemötande hos läkaren idag och jag är väldigt glad och tacksam för alla era stärkande kommentarer! TACK!!!

    20131210-191056.jpg

  • Finns det insemination för sex-rädda?

    Tack alla som har kommenterat hittills och jag har även fått mail med tips om hjälp! STORT TACK!

    Jag blev även ”glad” för er som kommenterar och skriver att ni inte har upplevt samma. Trodde inte jag skulle bli det, men nu känner jag att dt jag upplever faktiskt inte är normalt. Jag känner mer och mer att jag blir starkare och kan stå på mig mer imorgon. Jag känner att jag inte ska behöva ”offra” mig för att det där ärret ska spricka/töja sig. För det känns så i mitt huvud. Som att ärret har lagt sig som en ring eller nåt som måste spräckas för att det ska bli lite mer plats. Och jag inbillar mig att det bara kommer göra helt sjukt jävla ont en gång och sen blir allt bra. Men jag vill inte att det ska göra helt jävla sjukt ont en gång. Då låter jag hellre bli. Finns det insemination för sex-rädda när dom vill bli gravida?

    Skämt å sido, så klart måste detta lösas på nåt annat sätt. Jag tror inte det blir bra för mig och min sambos relation annars. Visst kan man vara intim på andra sätt, men vi vill ju såklart kunna skaffa barn igen på det vanliga sättet….

  • Sex efter förlossning

    Jag behöver lite stöd i en ny fråga. Jag har inte delat detta med er tidigare, för det har känts som att jag har dragit en gräns där för vad jag vill vara privat med. Men nu känner jag att jag behöver få veta om det finns andra som har/haft det som jag. Jag har ju skrivit innan att jag har fått en djup inre bristning (2:a graden) och att jag fick ovanligt många stygn för att det inte ville sluta blöda. Och nu, 9 månader senare, så går det fortfarande inte att ha vuxenmys fullt ut. Det är liksom tvärtstopp en bit in och gör sjukt ont! Det känns ungefär som att jag har fått tillbaka mödomshinnans kant, fast mycket tjockare! Jag har känt efter och jag är rätt säker på att det är ärret som tar stopp. När jag känner efter så är det stramt där ärret är. Känns ungefär som dom sydde ihop mig för tajt och att ”tunneln” inte är tillräckligt stor… 🙁 När jag har googlat på detta har jag hamnat i massa forum och där har jag läst att ärrvävnaden kan ha svårt att töja sig och att det kan ta 1 år innan den gör det.

    Det är hemskt. Varje gång vi försöker så tänker jag att skita samma vi kör på, då kanske skiten spricker så det läker ihop rätt. Men sen gör det så ont att jag inte pallar mer och fegar ut.

    Ringde precis till MVC och grät när jag skulle berätta. Det är jobbigare än vad man tror sånt här. Hur som helst fick jag en tid hos gyn imon. Hoppas dom kan hjälpa mig!

    Snälla, snälla! Om ni har upplevt något liknande. Dela det med mig då! Det är otroligt jobbigt att gå runt med detta själv. Framförallt, hur löste det sig för er?

    Jag känner mig orolig för att detta aldrig ska bli riktigt bra igen och även om vi inte ska ha nästa barn än. Nästa barnaverksta går väl igång om cirka 1 år som tidigast. Så känns det som hur ska det gå till om vi inte kan ha ordentligt sex?

    Egentligen känner jag mig fortfarande osäker på om jag vill publicera det här inlägget eller inte. Men jag skriver det för att jag hoppas på ert stöd och så tänker jag att andra kvinnor kanske kan finna stöd i mitt blogginlägg. Och kanske kan det bli lite mindre tabu-belagt att prata om förlossningsskador. Jag tycker inte att man ska gå runt och skrämma upp gravida men eftersom jag inte har hört nån som har liknande problem som jag (bara skräckexempel) så känner jag mig väldigt ensam. Jag vet inte riktigt vad som är normalt eller vad jag ska göra för att hjälpa mig själv.