Ont i magen och känslor

Idag känns det ännu mer i magen, det strålar ända ut i blygdläpparna. Eller det gjorde det i alla fall för cirka 20 minuter sen. Då stod jag i valet och kvalet om jag skulle jobba eller inte. Jag var till och med när äta att ta en alvedon på rutin men sen tänkte jag att det är bättre att jag låter bli så att jag märker om det eskalerar och i så fall kan gå hem från jobbet.

Nu känns det inte alls mycket. Kommer det tillbaka och försvinner igen så kommer jag tolka det som värkar men eftersom inget blod har kommit än så går jag ändå och jobbar. Jag har ringt och kollat med mamma så att hon kan hämta mig om det skulle sätta igång.

En del av er tycker säkert att det är helt vansinnigt att jag går till jobbet nu när jag är mitt uppe i det här. Men jag har valt det, av två anledningar. Det ena är att jag är orolig för att bli alldeles för fattig nästa månad eftersom Jair inte ha börjat jobba än och jag har redan varit sjuk så mkt denna månaden. Det andra är att jag tror att jag kommer må bättre av att fortsätta gå till jobbet. När jag är på jobbet så tänker jag inte så mycket för jag är sysselsatt med arbetsuppgifter, men så fort jag är ensam tänker jag massa. Jag går runt och känner mig som en grå prick i massan, en ledsen grå prick. Jag är inte mig själv. Jag utstrålar ingen glädje eller positivitet. Skulle nån av er läsare gått förbi mig på stan för en vecka sen så hade ni nästan känt lyckan, glädjen och positiviteten jag utstrålade även om jag hade gått där helt själv och tyst. Ni hade tyckt att jag såg ut som en trevlig tjej. Skulle ni gå förbi mig nu så skulle ni inte känna igen mig för den jag är på bloggen. Ni skulle tro att jag var en sån person som gömde mig bakom skärmen. Ni skulle tro att jag är osocial. Och det är jag verkligen inte! Inte ens nu! Det är bara det att jag inte tar kontakt med någon just nu. Annars kan jag börja prata med vem som helst när som helst. Nu känner jag mig mest som mig själv om jag har människor omkring mig för då blir jag social automatiskt.

Igår berättade jag för min närmaste kollega vad som hade hänt. Det kändes bra att hon visste, att hon förstod vad det är jag går igenom och varför jag inte är hundra procent jag. Jag känner mig lite mer negativ i allmänhet. Det känns som om nån frågar mig en fråga som det finns olika alternativ att säga saker på så är det större chans att jag väljer ett negativt klingat svar. Det är inte heller JAG! Jag är inte sån! Jag försöker tänka ut mina svar och tonlägen bättre för jag vill ju visa vem jag är på riktigt…

20140919-081654-29814104.jpg

Relaterade Inlägg

4 Kommentarer

  1. Caroline, ung tvåbarnsmamma!

    Det är inte alls konstigt att inte vara sig själv efter en sån här händelse. Jag hade det riktigt tufft första månaden och även efter det, helt plötsligt kändes det som alla var gravida, det var barn och bebisar överallt. Men jag lärde mig att uppskatta små saker mer och sen var jag såklart otroligt glad att jag redan hade Elias, precis som du säger hade det nog vart värre om man inte redan hade ett barn. Kramar <3

    Svara
  2. Linda

    En fråga om något helt annat. Varför har Lukas börjat på förskolan om Jair inte jobbar? Eller är de hemma nu? Hur mycket är Lukas på förskolan och hur går det?

    Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Annonsera här