Olidligt tufft att gå igenom
Den här helgen har varit olidligt tuff. Smärtan jag känner är förlamande och jag vet inte hur jag nånsin kommer känna mig hel igen. Min mormor var en av dom närmaste människorna i mitt liv. Hon har alltid stått vid min sida och ställt upp för mig när jag har behövt. Vi har alltid haft nära kontakt och pratats vid fler gånger i veckan, men när hon blev sjuk så kunde hon inte prata i telefon mer. Sjukdomsförloppet gick otroligt fort, bara två månader från den upptäckta cancern tills att hon dog. Under den här tiden träffade jag inte henne eftersom vi var oroliga för smittorisken som skulle förhindra hennes enda chans att få cellgiftsbehandling. Ingen visste att hennes cancer skulle sprida sig så snabbt och att detta skulle bli hennes sista helg. Det gör så ont att jag inte fick mer tid med henne, men det hade känts ännu värre om jag hade smittat henne med nån dagisförkylning och därmed hindrat henne från att göra cellgiftsbehandlingen. Åh, lilla mommo! Jag hoppas att du har det bättre nu! ❤
Jag hade egentligen tänkt jobba hemifrån idag för det känns väldigt tungt att gå till jobbet nu. Mitt ansikte är svullet och rödgråtet och jag är inte säker på om jag kommer kunna hålla tårarna inne, men tyvärr hade jag glömt laddaren till jobbdatorn på jobbet så jag ”måste” dit en stund i alla fall… Men jag kommer gå hem och jobba om det känns jobbigt att sitta på kontoret.
8 Comments
Petra
Jag börjar med att skicka en hel drös med styrkekramar. Det är en oerhört jobbig tid att mista någon som stått en så nära. Det finns ju inga genvägar heller och man måste bara låta sorgearbetet ta sin tid. Jag kommer ihåg då mina morföräldrar dog, vi hade setts i stort sett varje dag sedan jag var liten då vi nästan bodde grannar. Förlusten av dem var riktigt tung, det var också första gången som jag förlorade någon. Jag kom dock ganska snart till insikten att de hade levt ett så långt och friskt liv innan de gick bort. Vi hade så fina stunder och så vackra minnen som målades upp under begravningen att jag faktiskt log en stund då allt var så fint. De hade levt sitt liv och jag var så lyckligt lottad att ha fått vara med vid deras sida. Även om sagan är slut så finns den hela tiden inne i mig och den har format mig till den jag är, just därför lever de fortf. kvar på något sätt. På ett fint sätt.. ?
Emma - På Smällen!
Tack ❤ Ja, det är sant. Jag försöker också tänka på våra fina minnen tillsammans och den fina relationen jag och mormor hade. Jag är lycklig över att fått så mycket tid och så många goda samtal med henne genom åren. Men saknaden gör så fruktansvärt ont! Och jag tänker på allt som hon inte kommer kunna dela med mig och då kommer gråten. Lilla mommo ❤
Anna
Jag beklagar sorgen. ♥️♥️ vad jobbigt att det vände så fort från att behandling var aktuell till att det var över. ??
Det är såklart jätte tråkigt att det gick så fort från att gå att behandla till att inte göra det Även fast jag förstår att det är svårt för dig att se det just nu, så tror jag att du ska vara glad över att det gick så fort som det gjorde iom att det kom till ett stadie där inte behandling var möjligt, så att både du och din älskade mormor slapp lida i en utdragen process som bara kunde sluta på ett sätt.
Jag tycker att du ska tänka på dig och familjen nu och ta hand om er i sorgen och släppa alla måsten för stunden som inte är absolut nödvändiga. Mår du bättre att vara sysselsatt med något så ska du självklart göra det, men annars så tycker jag att du ska ta dig tid för dig själv och bara vara några dagar tills du kommit över den största chocken (oavsett om det gäller jobb eller blogg). Ta hand om dig nu! ♥️
Emma - På Smällen!
Ja det har du rätt i. Jag är glad att processen inte blev lång och utdragen, det hade kunnat vara värre. Jag försöker ta en dag i sänder och känna vad jag mår bäst av. Idag kändes det bra att jobba men inte att vara på jobbet. Tack ❤
Sofie - gravid med tvillingar
Stor kram till dig och familjen ❤️❤️❤️ Fuck cancer!!!
Emma - På Smällen!
Tack ❤ Ja, fuck cancer!
Skolkurator
Vill börja med att beklaga sorgen…
Sen kan jag tipsa om en annan bok också. ”Dödenboken” (finns även Hårboken, Bajsboken, Kärleksboken osv). Den läste jag mycket till mina barn när deras gammelmormor dog. De var då 3 och 5 år gamla. Båda var med på begravningen. Vi hade pratat mycket innan om hur det går till och att många skulle vara ledsna, även jag. Deras pappa hade ”ansvar” för dem i kyrkan och kunde gå ut med dem om det skulle behövas. Det gjorde det inte. De var med hela tiden och de var ledsna. Efteråt så var det fika och de fick se att alla var mer som vanligt igen.
Forskning visar att det är bra för barn att vara med på begravningen. Om de lämnas utanför så kan de tänka ihop någon egen historia som är bra mycket värre än verkligheten. Min farmor dog när jag var 6 år och jag fick inte vara med på begravningen. Minns än idag hur arg jag var på att inte få säga hej då som alla andra.
Jag jobbar som skolkurator och kan även utifrån mitt yrke säga att barn inte mår dåligt av att prata om känslor. Barn som växer upp med djur lär sig snabbt vad liv och död handlar om. Sorgen är den del av livet och livet går vidare fast man är ledsen…
Kram
Emma - På Smällen!
Tack för alla tipsen! Jag läste också det där med att dom kan tänka ihop en egen historia som är värre om man inte berättar för dom vad som händer när någon dör. Jag ska tänka på detta. Tack ❤