Nackdelen med att inte veta bebisens kön

Det finns nackdelar med att inte veta bebisens kön, det är inte bara spännande som jag trodde. Jag hade aldrig vetat detta om jag inte provat på båda sätten (dvs. ta reda på kön och inte ta reda på kön). Med Lucas tog vi reda på könet för att Jair ville det. Och jag tyckte att inköpen blev lite lättare så jag gick med på det trots att jag helst ville ha en överraskning. Jair fick lova att vi inte skulle ta reda på kön med nästa bebis så det gjorde vi inte. Jag är fortfarande väldigt nöjd med det för jag vill gärna ha den där överraskningen på förlossningen. MEN, det finns en nackdel också!

Nackdelen är att det faktiskt är lite svårare att knyta an och föreställa sig bebisen. Jag förstod inte det förrän nu. Men jag är ganska säker på att det är därför jag har så svårt att tänka på bebis som är i min mage just NU! Jag vet inte vad jag ska tänka på när jag tänker på bebisen. Jag tänker mycket på ”när bebisen kommer…”, men ingenting om vem bebisen är. Jag kan liksom inte ens på allvar fundera ut ett pojknamn om det nu skulle bli en pojke. Jag har till och med svårt att relatera till flicknamnet som var spikat redan innan Lucas föddes. Det känns ungefär som bebisen inte har nåt kön och det är ju ingen människa som är könlös så då blir det liksom svårt att förstå att bebisen verkligen är en bebis. Ja, det är knäppt, men så här kände jag inte när jag var gravid med Lucas. Då var jag MYCKET mer förberedd. Nu känner jag mig inte alls så förberedd att träffa bebisen.

Det är egentligen inte några jobbiga känslor, bara märkliga känslor. Jag känner nog lika mycket kärlek den här gången som jag gjorde med Lucas så det är inga såna känslor. Det är bara så mycket svårare att förstå att bebisen i min mage kommer få ett liv utanpå magen sen när den är född. Haha! Nu när jag har skrivit det här så inser jag att det är bara en massa gravid-svammel. Vi får väl se om någon av er känner igen sig eller om alla suckar och tänker ”Emma och hennes preggo-hormoner” …

 

  

Relaterade Inlägg

16 Kommentarer

  1. Ida

    Jag har inte kunnat hålla mig ifrån att ta reda på könet när jag varit gravid. Just för att jag velat ha en chans att knyta an tidigt. Men jag tyckte faktiskt det var svårare att knyta an när jag var gravid andra gången även om jag visste att det var en liten prins där inne. För mig handlade det nog mycket om att jag inte hade samma tid att drömma mig fram i tiden tills han skulle komma, hade inte samma tid att bara mysa med magen etc. Jag var fortfarande hemma på heltid med storasyster så allt fokus låg på henne! Men så fort han föddes var det så jäkla självklart

    Svara
    • Emma - På Smällen igen!

      Jag är inte alls orolig för att inte kunna knyta an när bebis är här, det är mer bilden i huvudet som jag inte får till. Det känns svårare att förstå att det är på riktigt liksom. Men det kanske blir så med andra barnet? Men det känns konstigt också för det borde ju vara mer så med första barnet… Eller?

      Svara
  2. Elsa

    Hej! Du behöver inte känna dig ensam i dessa tankar. Jag provade tvärt om, första barnet visste vi inte men denna gången vet vi vad det blir. Det blir absolut inte samma sak, första gången vet man ju inget om att bli mamma heller. Men jag hade ungefär samma tankar som du, känner igen mig iaf
    Allt kommer att falla på plats när din bebis är född ändå
    /Elsa

    Svara
    • Emma - På Smällen igen!

      Ja det tror jag också 🙂 Jag är inte orolig, jag bara känner mig lite mindre förberedd liksom för det känns inte som att det händer på riktigt..

      Svara
  3. Josephine

    Vi tog inte reda på könet med Leon. Men jag hade aldrig några problem att knyta an ändå. Däremot den här graviditeten hade jag aldrig kunnat hålla mig från att ta reda på könet. Vet inte om det beror på att det va första barnet vi ej tog reda på och att man var i någon sorts lyckobubbla och att man ändå inte visste vad som komma skulle. Men det är i alla fall inte ovanligt att känna som du känner!

    Svara
    • Emma - På Smällen igen!

      Men du kände heller ingen skillnad då? Typ att det var lättare att föreställa sig bebis när du visste könet? Jag känner liksom att jag inte kan föreställa mig bebis och att det känns konstigt att fundera på två namn (pojknamn och flicknamn)…

      Svara
  4. Caroline

    Vi tog inte reda på vad det var för kön på vår son utan ville ha en överraskning. Det gick i perioder när jag kände att jag faktiskt ville ta reda på könet på bebisen men det gick över lika fort. När jag drömde om bebisen så såg jag heller aldrig kön utan bara bebisen 🙂

    När vår son var ute så tog det säkert 15 minuter minst innan barnmorskan till slut frågade :”såg ni vad det blev för kön?”
    -”Nej” svarade vi varpå hon lyfte på vår bebis och vips så stod det klart att vi hade blivit föräldrar till en underbar son 🙂 Vilket kön bebisen hade var det minsta viktiga för oss just då för känslorna tog över så mycket. Det var även väldigt roligt att kunna spekulera i både tjejnamn och killnamn och ta till de gamla husmorsknepen som finns för att klura ut vilket kön det skulle bli.

    Denna gång däremot så ska vi kolla kön för att kunna ha gjort det på båda sätten och även för att kunna förbereda vår son på vad han kommer bli storebror till.

    Tack igen för en fantastisk blogg Emma!

    Svara
    • Emma - På Smällen igen!

      Haha! Ja, jag bryr mig egentligen inte om könet heller, fast jag tror inte att vi kommer vänta 15 min med att fråga haha!! Det känns bara så mycket svårare att föreställa sig bebisen när vi inte vet om det är en flicka eller pojke. När vi väntade Lucas visste vi ju redan att det var Lucas som låg i magen. Det var lite lättare då tyckte jag 🙂 Men jag ångrar inte att vi inte tog reda på det, jag vill fortfarande ha överraskningen ❤️ 🙂

      Svara
  5. Frida

    Du får gärna förklara mer, jag förstår tyvärr inte. Har själv två barn, tog aldrig reda på kön. Förstår inte hur knyta ann och vad bebisen har mellan benen hänger ihop? Jag själv är så mycket mer intresserad av personligheten!

    Svara
    • Emma - På Smällen igen!

      Det är inte alls det som det handlar om. Det är en känsla som är svår att förklara, men när jag väntade Lucas så väntade jag liksom en Lucas, en pojke som jag redan visste vad han skulle heta och jag kunde bättre föreställa mig vem det var jag väntade på. Personlighet är för mig helt omöjligt att föreställa mig, tycker inte att bebisar har särskilt starka personligheter när dom föds, sånt kommer mer sen. Det jag menar är att det är svårare att få en bild i huvudet vem som ska komma till oss, vad detta lilla hjärta ska heta osv. När jag säger knyta an menar jag inte älska, utan knyta bandet och känna att detta är verkligt på nåt sätt. Ibland känns det som jag drömmer och det känns liksom svårare att förstå att jag faktiskt äntligen ska få älskade lilla nummer två. Det spelar ingen roll om det är en flicka eller pojke, förberedelserna är samma, men inte namnet och bilden i huvudet. Det är liksom bilden i huvudet som är svårare. Vet inte om du förstår bättre nu? Det är hårfin skillnad men den finns definitivt där.

      Svara
  6. Thaimorsanå

    Jag är kanske knäpp men jag visste ju att mitt första skulle bli halvthai MEN hela tiden föreställde jag mig en ljushyad blond bebis i o m vi inte tog reda på könet och ropade ”vad blev det, vad blev det???” när hon kom ut. När de sa en FLICKA så bah Yes! För jag ville inte att Ms släkt skulle få rätt att det var en pojke haha! Litade på min ituition och sa at det var en flicka hela graviditeten.

    Nu tror jag att det blir en pojke men inte alls lika säker som förra gången! Och jag föreställer mig även den här gången en blond bebis som i reklamfilmer

    Ja det var svårt att komma på ett namn och vi tog god tid med T, så hon hade inget namn i 2 mån. Knyta an var ju inga problem, för som första gångsmamma/-föräldrar så var det ju mycket att ställa in och ställa om sig och det tog säkert ett halvt år innan man verkligen fatta att man ÄR en morsa! ☺️

    Svara
  7. Pilla

    Den känslan känner jag igen! Första gången tog vi reda på könet. Jag var väldigt förberedd och hon hade ett namn redan när hon kom. Vi hade även kallat bebisen för namnet i magen. Andra gången tig vi inte reda på könet. Jag kände mig inte alls förberedd! Mer ” hallå ska det komma en bebis!” Nu tredje gången valde vi att inte ta reda på könet och jag hade samma känsla. Inte förberedd alls. Men när mina bebisar kom ut så var känslan samma som första gången. Kan nästa säga att kärleken och anknytningen till barnet har kommit snabbare för varje barn.

    Tror känslan, att ej vara förberedd, beror mkt på att man hinner inte fundera så mkt på kommande barn. Man har fullt upp med barnen som finns, jobb, fsk mm. Märkte även att när jag väntade första barnet var alla intresserade av magen å bebis. Frågade mm, andra och tredje var intresset inte lika stort.

    Svara
    • Emma - På Smällen igen!

      Åhh vad skönt att någon förstår precis!!! Känner sig lite dum när man sitter och skriver såna här saker. Jag är inte alls rädd för att jag inte kommer kunna knyta an när bebis kommer. Det var så självklart med Lucas så jag har svårt att tänka mig att det skulle vara svårare den här gången. Men jag önskar ändå att jag fick känna lite mer nu. Det är så kort tid kvar av graviditeten, jag vill njuta av den sista tiden och känna och föreställa mig bebisen på nåt sätt. Förbereda mig liksom! Så svårt! Ska nog prova prata lite mer med magen och inte köra så mycket telepati haha! Kanske blir mer verkligt då 🙂

      Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.

Annonsera här