Ingen bebis

Ingen bebis här än i alla fall. Och mensvärken verkar ha gett med sig 🙂 Den var svag och absolut inget jag behövde andas igenom eller så. Idag har jag tagit det lugnt och imorgon ska jag ta det så lugnt som det går. Imorgon ska jag nämligen iväg till vårdcentralen för att få en läkarbedömning på vad jag kallar för foglossning. Den här senaste veckan har jag fått så himla ont, så ont så jag har gråtit flera gånger. Så ont som jag har nu har jag aldrig haft förut. Det gör inte bara ont i fogarna nu, det gör även ont en bit upp på ryggen, ovanpå magen och under hälarna också. Den absolut enda ställningen som inte gör ont är att ligga på sidan med min bbhugme gravidkudde mellan benen.

Jag är rätt säker på att jag har överansträngt mig denna veckan för det var efter Lucas operation som jag började få så här ont. På operationsdagen så stod jag länge länge med honom i famnen och det var jag som bar honom från sjukhuset. Han grät efter mig och jag var beredd att göra vad som helst för att han skulle må bättre. Dagen efter operationen var jag hemma själv med honom och det blev mycket bärande då också. Nu har det gått så långt att jag får ont även om jag inte bär. Jag får ont av att sitta länge, stå upp länge, gå fram och tillbaka, böja mig… Ja allt! Jag känner mig sååååå fruktansvärt handikappad och jag förstår verkligen varför många tröttnar på att vara gravid.

Jag är rädd för att släppa kontrollen. Jag är rädd för att det ska bli stökigt hemma och att jag ska sitta handikappad på soffan och se allt stök men inte kunna göra nåt åt det. Så var det när Lucas föddes. Jag satt på soffan mitt i röran i 4 veckor och då var det VERKLIGEN rörigt! Jair kunde inte vara hemma dom första veckorna eftersom han pluggade så jag var ensam. Min mamma och mormor och morfar turades om att komma till Göteborg för att laga mat och köra mig fram och tillbaka till Antenatal eftersom jag hade så ont.

Usch, vilket negativt inlägg det här blev, men det är i alla fall lite av dom känslorna jag tampas med nu när jag har ont. Jag tror och hoppas verkligen att det kommer gå över om jag vilar lite. Men om det inte gör det så försöker jag se det som att jag ”behövde” detta för att tröttna på att vara gravid. Jag tror nämligen att det är nyttigt att känna sig färdig och hinna bli trött på graviditeten innan bebis kommer. Det kände jag aldrig med Lucas och det gjorde att jag sörjde min gravidmage även om jag samtidigt var världens gladaste för att jag hade fått honom.  

Hur mysigt och roligt är det inte med en sån här mage liksom? Hur ska jag nånsin tröttna?

Relaterade Inlägg

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.

Annonsera här