Hejdå mommo, vi ses i himlen

Usch vilken jobbig dag det har varit. Jag är alldeles matt… Jag jobbade bara halva dagen för på eftermiddagen var det dags för min kära lilla mommos urnsättning. Jag gråter fortfarande, tårarna går liksom inte att stoppa. Jag känner mig alldeles orkeslös, typ som om jag är på väg att ge upp. När jag tänker på det just nu så vill jag faktiskt bara ge upp… Jag är så jävla ledsen. Det här är den största sorgen jag nånsin känt och även om jag vet att det är livets gång så känner jag alla möjliga känslor. Jag tycker det känns orättvist, många gamla lever ju 10-20 år mer än vad hon gjorde. Det är svårt att leva utan henne. Jag må vara stark men ibland känns det bara som att detta var för mycket. Mormor betydde för mycket för mig – sorgen efter henne är så tung att bära. Jag behöver min mommo…

Urnsättningen idag var väldigt fin, men det kändes jättekonstigt att det var min mommo i den där urnan. Det gick inte att förstå samtidigt som det kändes så verkligt när vi satte urnan i jorden. Morfar var så fin, han la sin bukett ovanpå urnan nere i hålet. Mommo hade tyckt om det. Jag ville också lägga mina rosor på urnan samtidigt som jag ville överösa hennes plats med blommor för att visa hur älskad hon är. Jag saknar henne så fruktansvärt och jag sörjer den tid med henne i livet som cancern stal från oss. Det gick så fort, allt kom som en chock för oss…

img_0313
img_0314-1

Det var min mommos önskan att få begravas i en minneslund. Morfar, mamma och min moster hade valt ut en jättefin minneslund. Mommo hade tyckt om den här platsen, jag tycker om den här platsen. Det är en rofylld plats för den sista vilan.

Efter urnsättningen åkte vi hem till morfar och fikade. Det kändes fruktansvärt tomt att mommo inte var med oss. Vi satt på den fina inglasade altanen som hon hade sparat ihop till och byggt precis innan hon dog. Hon hann tyvärr aldrig inviga den.

Altanen har direkt utsikt mot vackra Sämsjön som mommo tyckte så mycket om. Här promenerade hon många kilometer varje dag. Min fina lilla mommo, som hon njöt av livet här.

Jag och Jair har pratat lite om att skaffa en sommarstuga, antingen här eller i närheten av min pappa. Det blir förmodligen ingenting innan bröllopet men vi har länge pratat om ett sommarställe och det skulle kännas mycket värt om vi kunde hitta något i närheten av min familj. Just nu är det bara mamma och syrran som bor nära, resten av familjen bor häromkring… Det gör lite ont att jag inte tänkt på detta tidigare för det var något som min mommo ofta pratade om, att jag skulle bo lite närmre… Men vi har inte haft råd, vi har fortfarande inte råd, men det är ett litet mål för framtiden…

 

Relaterade Inlägg

4 Kommentarer

  1. Anke

    Vet precis hur det känns, även om det gått 8 år sen min mormor gick bort i cancer, alldeles för ung (69) också.. det blir lite lättare med tiden, men det är extra tufft när det händer nåt stort i ens liv, som mina barns födelse eller vårt bröllop, hon fick ju inte ens träffa Marcus..💔
    All styrka till dig och familjen! Jag är säker på att de sitter där uppe och tittar ner på oss❤️

    Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här