Okategoriserade

Finna glädjen i barnen

När jag träffade sjukhusprästen i lördags så pratade vi om mina barn. Hon sa att man ska använda barnen för att känna glädje och för att hålla sig på banan. Hon berättade att barnen kommer behöva köttbullar, pannkakor, bada och läsa sagor även om mormor inte finns mer och att barnen är ett bra hjälpmedel för att sorgen inte ska bli helt förlamande. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men när jag mådde dåligt efter missfallet så berättade jag för min psykolog att jag samsov med Lucas för att jag kände tröst i att ha honom nära mig. Jag tyckte det var skönt eftersom jag somnade utan gråt när jag låg jämte honom, men det tyckte inte min psykolog var bra. Hon blev nästan lite upprörd när jag sa det. Hon menade på att jag belastade Lucas med min sorg och att han kunde känna skuld och förpliktelse att trösta mig (läs blogginlägget: Att gråta framför sitt barn). Jag fick enorma skuldkänslor och gjorde allt jag kunde för att dölja min sorg. Jag kände mig som den hemskaste mamman i världen som gråtit framför min 2-åring 🙁

Nu har jag inte dåligt samvete längre, nu vet jag att det är bra för barn att se att vuxna också kan bli ledsna, men att dom kan bli glada sen igen. Jag är alltid noga med att berätta varför jag är ledsen så att barnen inte missförstår och tror att det är deras fel. Barnen har sett mig väldigt ledsen dom senaste dagarna. Mina känslor svänger snabbt från glad till ledsen och jag kan inte kontrollera gråten, den kommer ofta plötsligt.

Jag känner mycket glädje i mina barn. Jag tänker på hur tufft det hade varit att förlora mormor om jag inte hade dom som distraherade mig. Det hade nog varit mycket svårare. Barnen får mig ändå att kliva upp, ofta med ett leende eftersom dom är så gosiga på morgonen. Det är lättare att somna med Lucas vid min sida som ibland ligger och klappar på mig med sin lena lilla hand. Att förlora min mormor är det tuffaste jag nånsin varit med om, men jag tror det hade varit ännu tuffare om barnen inte fanns.

2 Comments

  • C

    Min farmor dog för några månader sedan och även att hon dog vid väldigt hög ålder så var jag ledsen länge, och det kommer fortfarande över mig då och då. Att jag vill ringa henne och berätta något. Vi bodde sista femton åren på varsin sida av Europa men vi sågs så ofta det gick och mina barn (4 och 6 år) minns båda henne och det gör mig så glad. Min dotter har dessutom hennes namn vilket farmor var så stolt över 🙂 så hon lever vidare bland oss och när jag nu inte kan ringa säger jag det högt och hoppas hon kan höra.

    Det kommer bli lättare med tiden men tillåt dig att sörja!

    • Emma - På Smällen!

      Tack fina du ❤️ Jag pratar också högt för mig själv för att jag hoppas att min mormor hör. Jag är glad att Lucas minns mormor men Isadora kommer förmodligen inte minnas och det gör lite ont. Mormor var verkligen en person att minnas men jag hoppas att vi kan bevara minnet genom vloggarna jag har gjort. Jag har faktiskt en vlogg till som inte är redigerad än, jag tar det när jag orkar…

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.