• Besked om missfall

    Idag har jävligt dåliga nyheter! Jag hade förväntat mig att jag skulle få överraska er, om cirka 3 veckor, med en alldeles underbar liten nyhet, nämligen en bulle i ugnen! Men det gick inte vägen :’-( Jag började den här dagen med ett återbesök på Sahlgrenska. Ni trodde att det var ett återbesök för min magont, men i själva verket var det ett ultraljud som jag skulle på. Jag var i vecka 9.

    Anledningen till att jag skulle göra ett UL idag, var för att när jag kom till Sahlgrenska för 2 veckor sen, pga min dumma blindtarm så fick jag först gå till gyn för att utesluta utomkvedshavandeskap. Då visade det sig att jag var gravid med tvillingar, men bara en tvilling hade utvecklats så den andra var bara en tom fostersäck. Så jag fick en tid för återbesök för att se om kroppen hade tagit hand om den andra fostersäcken. Men vad läkarna upptäckte idag på mitt nya ultraljud var att den andra tvillingen, den tvillingen med hjärta som tickade på så fint för två veckor sen, inte längre levde. Den var alldeles alldeles stilla. Inget tickande hjärta, inga fäktande knoppar till armar, ingenting, bara stilla…. Den lilla lilla bebisen levde inte längre.

    Först kändes det ok, det händer ju hela tiden att folk får missfall. En femte del av alla graviditeter slutar i tidigt missfall. Sen blev jag plötsligt väldigt ledsen och kunde inte hejda tårarna. Jag hade förlorat ett barn, mitt barn…

    Läkaren mätte fostret och om man ska lite på mätningen så har det hänt precis nu. Jag var i vecka 8+5 nu och fostret var i vecka 8+2. Jag började genast tänka på vad jag hade ätit dom senaste dagarna. Min medicin mot IBS men den skulle ju inte vara skadlig. Nån kaffekopp för mycket? Salami som varit fryst 3 dagar? Har jag gjort nåt fel? Dom tankarna gick i huvudet. Och sen blev jag arg på sjukhuset som tvingade mig att fasta i 3 dygn och all medicin jag fick där, det känns inre naturligt. Och sen tänkte jag bara att det kanske inte var meningen helt enkelt. Nåt var fel och det var säkert därför ingen av tvillingarna blev till. Nåt var fel från början…

    Jag kände aldrig att nåt var fel. Det är fortfarande inget som känns fel. Så det här kom som en chock för mig. Jag var där själv eftersom jag var så säker på att allt skulle gå bra. Men när läkaren visade så såg jag ju lika tydligt som han gjorde att nåt var fel, redan innan han sa det till mig. Jag bad ändå om en extra undersökning av en annan läkare och eftersom bebisen ändå var såpass stor och jag inte ville vänta så tittade en annan läkare på mig på direkten. Hade fostret varit mindre hade dom velat att jag skulle vänta åtminstone 1 vecka innan dom undersökte igen för att se om bebisen hade växt. Men så här stora foster har tydliga hjärtslag och rör sig mycket så det gick inte att ta miste på om det levde eller inte. Visst händer det missar ibland men nu fick jag två olika undersökningar av två olika läkare och även jag såg samma sak. Fostret lever inte.

    Just nu känns det jobbigast att jag ska blöda ut den lilla bebisen. Att jag antagligen kommer få väldigt ont och att jag kommer se den lilla bebisen. Jag är rädd. Jag är väldigt rädd. Jag har fått medicin för att framkalla ett missfall, men Jaguar bestämt att vänta till nästa helg för att se om det kan komma igång av sig själv. Det skulle kännas bättre för mig. Jag har aldrig varit med om det här tidigare och känner mig väldigt orolig och rädd för vad jag kan förvänta mig. Just nu vill jag förbereda mig så att jag slipper bli rädd och chockad när det väl händer. Ni får gärna dela med er av era historier, både här och på mailen pa.smallen@hotmail.se

    Besked om missfall
    Här är en bild på vår böna med ett fint tickande hjärta för exakt två veckor sen.

    Jag har skrivit en massa inlägg om den här graviditeten från dagen då jag blev gravid fram tills nu som jag kommer publicera ikväll. Den kommer få en egen kategori.