• Jag kommer må bra!

    Jag är otroligt tacksam att operationen gick bra. Allt kändes till och med helt ok efter varit sövd. Men precis som många av er beskrev det så kan det kännas psykiskt lite jobbigt dagen efter. Det gör det. Jag känner mig lite deppig, lite ledsen, så jag bestämde mig för att vara hemma idag och imorgon. Jag funderade massor på om jag skulle lämna Lucas på dagis eller inte. På ett sätt vill jag ju helst ha honom hos mig för då mår jag mycket bättre, men på ett sätt så känner jag ju att jag måste ta itu med mina känslor och bli bra, inte bara bra för stunden liksom. Så jag lämnade Lucas på dagis imorse och då insåg jag att den här rehabiliteringen kommer nog ta lite längre tid än vad jag trodde. Jag har ju inte känt av stygnen alls knappt, men den stunden som det tog att gå till dagis var en pina. Jag kan inte gå snabbt och att gå överhuvudtaget gör ont i stygnen. Men inte alls så farligt som när Lucas föddes då såklart.

    Även om det är jobbigt och det gör ont så försöker jag blicka framåt. Jag försöker tänka att allt är över och om en månad kommer jag må bra! Jag kommer må bra!!!

    20141007-152030-55230707.jpg

  • Operationen gick bra!

    Nu har jag vaknat och jag mår förvånansvärt bra faktiskt. På uppviket hade jag inget ont i underlivet alls, trots det lilla klippet och dom nya stygnen. Nu börjar jag känna att jag har lite grann ont, men det är mer som att jag är lite öm ungefär.

    Läkaren kom hit och berättade vad hon hade gjort. Dom hade gjort en skrapning för det fanns lite rester som dom behövde få bort och sen hade dom rättat till min ”ärrbrygga” som hon kallade den. Ärret jag hade var ungefär som ett gummiband som stramade på ena sidan av tunneln som jag kallar underlivskanalen eller hur man nu ska säga. Vid samlag blir den där ärrbryggan som en kant som gör det omöjligt att komma in från vissa ställningar. Läkaren klöv ”gummibandet”/ärrbryggan på mitten och sydde åt andra hållet så nu blir det inte längre som en kant där. Det är alltså några nya stygn som måste läka, men läkaren sa att om 4 veckor skulle jag vara återställd och redo för rajtan-tajtan (fast hon använde inte det ordet 😉 ).

    Jag måste säga att jag mår faktiskt riktigt bra just nu. Det värsta med allt det här tråkiga är över och förmodligen så kommer jag inte behöva några fler återbesök varken för missfallet eller förlossningsskadan. Jag kan börja fokusera på mitt och min lilla familjs liv igen. Njuta av livet!

    20141006-122719-44839465.jpg

  • Inte över än..

    Fan, jag som trodde att det var i princip över nu. Tjii fick jag! Igår körde missfallet igång omkring klockan 2 på natten. På en timme tilltog värkarna såpass mycket att dom gick från mensvärk till ren och skär smärta utan bot. Jag tog förtvivlat både alvedon, Diklofenac och morfin. Men som jag berättade igår så slutade värkarna tvärt när vattnet gick. Efter det satt jag bokstavligen i 1,5 timme på toaletten och blödde, men det var bra. Jag hade inga värkar och jag kunde se att allt kom ut. Allt trodde jag…!

    IMG_1744.JPG

    Resten av dagen igår kände jag knappt nånting. Inget ont och blödde knappt nåt. Jag kände att jag kunde lägga det här bakom mig, att jag kunde fokusera på framtiden. För förmodligen har allt det här jobbiga över. Eftersom jag mådde såpass bra så var jag till och med iväg på bio med bästa Petra som skämde bort mig efter en så här jobbig dag 🙂 Vad skulle man göra utan såna vänner?!?!

    IMG_1758.JPG

    Nu, exakt 24 timmar senare, så kör en ny omgång igång. Och fy helvete vad ont jag börjar på. Jag känner mig desperat över att veta när smärtan ska sluta denna gången?! Är det fostret som ska ut nu? Är det därför jag har så ont? Eller har jag redan drabbats av en infektion eller vad sjutton är det frågan efter. Hur som helst gör det förjävla ont men det kommer knappt ut nåt. Nu har jag suttit på toaletten i 30 min och det är bara 2 små klumpar som kommit ut.

  • Inte ok!

    Asså jag står ut med ganska mycket från vissa läsare, men idag har en läsare verkligen trampat över den gränsen för vad jag tål och inte tål!

    Den här kommentaren fick jag för en stund sen:
    Inte för att vara den, men ett missfall i vecka 8-10 eller vad nu var i för vecka, kallas väl endå inte ”förlossning”? Du stöter ut början på ett foster som är typ 2 cm?? Ordet värkar är väl också att ta i? Och som i ditt senaste inlägg, vattenavgång? Nje, tror inte det.. Förstår att det är jobbigt med missfall, har själv haft 3 stycken samt gjort en abort men du behöver ju inte överdriva!!

    Jag blev faktiskt förbannad över den här kommentaren. Vad i helvete vet du om vad jag gick igenom inatt?!?!?! Det spelar ingen roll hur många missfall du har haft, du var inte här på toaletten med mig inatt så du har inte en aning. Och om du var någorlunda påläst så hade du vetat om att man kan uppleva värkar och vattenavgång vid ett missfall. Faktum är att dom flesta faktiskt känner värkar när man får ett missfall i vecka 9, men att det känns mer eller mindre kraftigt. För en del känns det kanske bara som mensvärk, medan det blir väldigt intensivt för andra. För mig var det kraftiga värkar i cirka 15-20 minuter och dom var nästintill outhärdliga precis som när jag öppnade mig mellan 2-4 cm med min förlossning med Lucas (för mig var dessa 2-4 cm det värsta på hela förlossningen, efter det fick jag ju hjälp på sjukhuset). Och vattenavgången undrar jag hur du annars skulle förklara den genomskinliga vätskan som rann ut? Det var ju inte mycket men det kom lika plötsligt som med Lucas och kändes exakt likadant. Min hinnsäck var intakt när jag var hos läkarn sist och vattnet hade inte gått sa läkarn, så jovisst fan kan man ha vattenavgång även om det inte är mer än en liten vattenballong i storlek av en apelsin.

    Och om du läser mina inlägg lite noggrannare så förstår du också att jag inte hade ont av att trycka ut alla klumpar. Så nej, att trycka ut det 2 cm stora fostret kändes inte och jag kunde inte se det för den delen heller. Det var innan allt kom som det gjorde ont.

    Tänk på detta innan du kommer och förminskar någon annans upplevelse av något jobbigt. Du är inte ett exempel som alla kvinnor och gravida följer. Alla upplever olika och är olika mycket uppmärksamma!

  • Missfallet är i full gång

    Helt sjukt! För några minuter sen så hade jag så ont att jag nästa svimmade när jag satt upp och kämpade verkligen för att klara av en enda minut till. Mamma ringde till sjukhuset och var redo för att komma och hämta mig och plötsligt så går vattnet. Jag vet att det var vattnet för det kändes som jag plötsligt kissade på mig en stor skvätt. Jag trodde det var supermkt blod som bara plötsligt rann ut så jag slet av mig byxorna för att sätta på toaletten men då såg jag att det inte fanns nåt blod. Och enda sedan dess så har jag knappt ont. Inga mera värkar och nu kommer det både blod och massa klumpar så nu har jag hopp om att slippa skrapningen ändå 🙂 snällare mot kroppen som läkarn sa 🙂

    Nu känns det faktiskt rätt så bra, konstigt nog. Jag sitter här och trycker ut blod och klumpar men jag kan åtminstone påverka min situation. Jag kan krysta och då kommer det ut snabbare.

    Jag hade inte bestämt mig om jag skulle titta i toaletten eller inte. Men nu gör jag det. Jag tittar på varenda klump, men jag hoppas att jag ska missa fostret eller att det ska vara så litet och skrumpet att jag inte fattar att det är det, men jag måste ändå titta. För mitt eget samvetes skull tror jag…

  • Verkligen inte som jag hade tänkt mig…

    Fy fan! Klockan är strax över 3 på natten. Jag sitter här på toaletten och försöker krysta på värkarna jag får. Inget blodbad än, men nu kommer det i alla fall ut långa svarta trådar med blod. Lucas skriker för full hals i sovrummet för Jair försöker få honom att somna om. Jag försöker distrahera mig själv genom instagram och bloggar men det är fan inte lätt när det gör skitont och det bara känns som att man vill dö vid varje värk. Skillnaden nu och på Lucas förlossning var ju att på Lucas förlossning fick jag ju hjälp, nu sitter jag här ensam och maktlös och måste stå ut med smärtan fast det känns som att det aldrig kommer gå.

  • Nu börjar det

    Nu känner jag mig ganska säker på att det har satt igång. Det känns som riktiga värkar faktiskt. Det gör skitont i magen och i svanken och kommer och går. Det strålar till och med ner i blygdläpparna och mot rumpan i den regionen. Jag har tagit 2 Diklofenac och 2 alvedon nu och värmer en värmepåse och hoppas på det bästa.

    Så jävla jobbigt att det är just denna natten som Lucas helt utan anledning har vaknat och vägrar somna om. Jag försökte ha Lucas själv en stund så att Jair skulle få sova, men nu går det inte. Nu vill jag bara försöka få ut det här så att det slutar göra ont.

  • Nu har missfallet startat

    Idag börjar det nog. Idag kom det lite blod, men bara väldigt lite och det känns som det kommer komma mer. Så som det kan vara i början på en mens. Först tänkte jag att jag inte kunde gå till jobbet, men sen när det plötsligt tog slut så funderade jag på om jag kanske kunde pröva att gå ändå. Jag kände efter i kroppen och jag har faktiskt inte ont nånstans alls, möjligtvis pyttelite mensvärk om jag känner efter. Just nu så känns det precis som den dagen när man ska få mens. För mig brukar det börja med lite bruna flytningar eller små blödningar i toaletten och det var precis så det var nu. Det känns skönt om det kommer igång av sig själv, men om det ska göra ont så får det gärna vänta tills fredag kväll.

    Nu har missfallet startat