Jag och Victor är riktiga kontroll freaks båda två, men av någon underlig anledning så älskar vi överraskningar och därför valde vi att inte ta reda på könet. Vi tyckte det var mycket mer spännande att inte veta och gå med den spänningen hela graviditeten. Vi spekulerade, gissade och testade olika myter. Min magkänsla var att det var en tjej och det bekräftade även dom olika myterna. Många i vår närhet var bombsäkra på att det var en tjej och det var faktiskt bara två personer som gissade på pojke, den ena var Lucas och den andra var Victors farmor.

När jag födde ut William och Victor lyfte upp honom på mitt bröst så hade jag inte en tanke på om han var en flicka eller pojke. Jag grät och skrattade på samma gång och var såååå lycklig. Jag och Victor såg på varandra och kysste varandra om och om igen. Mitt emellan kyssarna sa Victor ”Det blev en pojke” och jag svarade med gråten i halsen ”En pojke?” och fortsatte att gråta av lycka. Jag var ju ganska så säker på att det skulle bli en flicka, men där och då så blev jag knappt förvånad ändå. Det kändes liksom så självklart att det var han som hade varit där hela tiden, även fast vi trodde att han skulle vara en tjej. Han blev sannerligen en överraskning!

Nästa gång så kommer jag inte kunna lita på min magkänsla även om jag hade rätt med både Lucas och Isadora. Graviditeten med William var på pricken lik den med Isadora när det kom till illamående m.m. men det betydde ändå inte att det var en flicka i min mage.

Ni som inte tog reda på kön, blev ni förvånade när bebisen väl kom ut? Vad var er första tanke?

Alla gånger jag har varit gravid så har ju förundrats hur det faktiskt får plats en bebis därinne i magen. Det har varit så spännande att försöka lista ut vad som är vad när det sticker ut kroppsdelar och försöka föreställa sig hur bebisen ligger därinne. William låg med huvudet neråt, tittandes åt min högra sida och med ett ben utsträckt mot mitt högra revben under mer eller mindre hela sista trimestern (som jag minns det). Jag hade riktigt ont på slutet och det förstärktes ännu mer under krystvärkarna. Det var som att han låg och spjärna emot för att komma ut. Lille gubben 🙂

När William var två dygn gammal så tog vi den här bilden. Jag tycker riktigt att man kan föreställa sig hur han fick plats i magen även om han förstås låg uppochner 🙂

Det är verkligen otroligt hur fantastiskt kroppen är och att detta faktiskt fungerar! Att man kan göra en liten människa inuti sin kropp och att det enda som krävs är en man och en kvinna. Tänk att det är vi, jag och Victor, som har skapat honom, alltså WOW!

När jag tittar på bilder från graviditeten så kan jag redan sakna lite när han låg i min mage även om jag just nu är mest tacksam över att han är här. Jag njuter verkligen av att få gosa med honom, se lyckan i Victors ögon, storasyskonens glädje och att jag kan röra min kropp som jag vill igen. Men när det kommer till graviditeter så misstänker jag att jag aldrig kommer känna mig riktigt klar. Jag behöver nog bli för gammal för att få barn för att ge upp drömmen om att få uppleva alltihopa igen 🙂

Idag har jag och Victor varit ute på den allra första barnvagnspromenaden ❤️ Det kändes sååååå stort! Som vi har längtat och pratat om att få göra detta och idag var det äntligen dags! William låg söt och snosade i vagnen under hela promenaden 🙂

Det var väldigt skönt att äntligen få röra på sig igen. Jag kan gå i snabb takt och när vi tog bilden här ovan så upptäckte jag att jag även kan springa och hoppa! Vi tog nämligen den här bilden med självutlösare och eftersom den här kameran har ett fast objektiv som är kraftigt ”inzoomat” så var jag tvungen att ställa kameran lååååångt borta. Jag blev riktigt imponerad över hur jag kunde röra mig för det var längesen som jag var så här rörlig.

Asså, lyckoruset! Jag och Victor är verkligen i en fantastisk bebisbubbla. Vi är så lyckliga och det känns på ett sätt som första barnet igen för mig, särskilt denna helgen när Lucas och Isadora har varit hos sin pappa. Samtidigt så är det helt fantastiskt att se syskonkärleken. Lucas och Isadora älskar verkligen sin lillebror och vill vara med honom hela tiden. Han är verkligen hela familjens lilla lycka ❤️

Jag måste säga att jag mår faktiskt väldigt bra trots att det bara har gått 6 dagar sedan förlossningen. Jag har lite eftervärkar, fryser om brösten, lite ont i ryggen och så är det fortfarande lite ömt och svullet på ett ställe på fiffi, men annars är det helt okej 🙂 Jag fick bara en liten bristning, ca 2 cm bred, inuti fiffi och det är där som det fortfarande är svullet. Barnmorskan sa faktiskt att det kunde skava lite där tills stygnen har försvunnit så jag räknar med att det kommer ömma där ett tag till. Jag har tagit det lugnt här hemma hela veckan och inte ansträngt mig nämnvärt, men imorgon tänkte jag att jag och Victor skulle ge oss ut på första barnvagnspromenaden! Åhh vad jag längtar!

Förutom att kroppen verkar läka fint och allt fungerar som det ska så är jag väldigt imponerad över hur fint kroppen jobbar för att dra ihop sig. Jag kan se skillnad med blotta ögat dag för dag och det gör att jag nästan välkomnar eftervärkarna. Är det inte otroligt egentligen hur snabbt kroppen kan gå från höggravid enorm mage till att krympa och bli nästan som den var innan graviditeten? Kvinnokroppen alltså, den är FANTASTISK! Fulländad!

1 dag efter förlossningen vs. 6 dagar efter förlossningen

Nu har mjölken runnit till ordentligt och brösten känns gigantiska! Dom är alldeles runda och tar i när jag rör armarna vid sidan och så pendlar jag hela tiden mellan att vara genomsvett och frysa som om det vore iskall mjölk i tuttarna. Mjölken började rinna till redan på kvällen på tredje dagen och på morgonen när jag vaknade var det bröstet som William inte ätit på väldigt spänt. Igår testade jag att pumpa ut lite men det gick inte så bra. Jag fick bara ut 20 ml, men å andra sidan hade jag precis ammat så kanske inte jättekonstigt. Idag ska jag åka till salongen och göra naglarna. Jag vet att det låter lite galet att åka ifrån sin 6-dagars-bebis för att göra något så ytligt som att fixa naglarna, men jag har ju akryl + gelnaglar och då är det väldigt svårt och besvärligt att fila ner dom själv, det är både bättre och går snabbare att åka till salongen. Jag hade helst gjort detta precis innan förlossningen istället, men i och med corona så vågade jag inte gå till salongen när jag gick på övertid.

Jag är säker på att William kommer klara sig medan jag är borta. Han har ju världens bästa pappa som går runt och bär på honom nästan hela dagarna. Igår introducerade vi bärselen och William älskade den! Han la sig tryggt mot pappas bröst och sov där i kanske två timmar innan han vaknade till och blev hungrig. Victor skojade och sa att nu när jag fått lyxen att bära honom i min mage i 9 månader så ska han bära William i 9 månader 🙂 Det är nästan tur att William inte är mitt första barn för då hade vi nog slagits om vem som skulle få ha honom. Haha!

William är en riktigt liten nattuggla. Han ammar i princip hela nätterna, ligger och tittar och bajsar. På dagen sover han hur bra som helst så jag måste väcka honom för att mina bröst är så fulla. Det är stor skillnad mot hur brösten känns på natten för då är dom alldeles mjuka för att han äter så mycket. Vi får hoppas att han vänder rätt på dygnet snart 🙂

Även fast jag sover väldigt dåligt så är jag lika glad och pigg ändå. Det är som att jag är hög på endorfiner – jag är så lycklig att jag till och med bölar då och då! Haha!

Idag ramlade Williams navel av, men nu undrar jag om det verkligen ska se ut så här? Det är rött, vätskar sig och ser lite varigt ut, betyder det att den är infekterad? Jag minns inte att det såg ut så här med Lucas och Isadoras navlar. Någon som vet?