Besked om missfall

Idag har jävligt dåliga nyheter! Jag hade förväntat mig att jag skulle få överraska er, om cirka 3 veckor, med en alldeles underbar liten nyhet, nämligen en bulle i ugnen! Men det gick inte vägen :’-( Jag började den här dagen med ett återbesök på Sahlgrenska. Ni trodde att det var ett återbesök för min magont, men i själva verket var det ett ultraljud som jag skulle på. Jag var i vecka 9.

Anledningen till att jag skulle göra ett UL idag, var för att när jag kom till Sahlgrenska för 2 veckor sen, pga min dumma blindtarm så fick jag först gå till gyn för att utesluta utomkvedshavandeskap. Då visade det sig att jag var gravid med tvillingar, men bara en tvilling hade utvecklats så den andra var bara en tom fostersäck. Så jag fick en tid för återbesök för att se om kroppen hade tagit hand om den andra fostersäcken. Men vad läkarna upptäckte idag på mitt nya ultraljud var att den andra tvillingen, den tvillingen med hjärta som tickade på så fint för två veckor sen, inte längre levde. Den var alldeles alldeles stilla. Inget tickande hjärta, inga fäktande knoppar till armar, ingenting, bara stilla…. Den lilla lilla bebisen levde inte längre.

Först kändes det ok, det händer ju hela tiden att folk får missfall. En femte del av alla graviditeter slutar i tidigt missfall. Sen blev jag plötsligt väldigt ledsen och kunde inte hejda tårarna. Jag hade förlorat ett barn, mitt barn…

Läkaren mätte fostret och om man ska lite på mätningen så har det hänt precis nu. Jag var i vecka 8+5 nu och fostret var i vecka 8+2. Jag började genast tänka på vad jag hade ätit dom senaste dagarna. Min medicin mot IBS men den skulle ju inte vara skadlig. Nån kaffekopp för mycket? Salami som varit fryst 3 dagar? Har jag gjort nåt fel? Dom tankarna gick i huvudet. Och sen blev jag arg på sjukhuset som tvingade mig att fasta i 3 dygn och all medicin jag fick där, det känns inre naturligt. Och sen tänkte jag bara att det kanske inte var meningen helt enkelt. Nåt var fel och det var säkert därför ingen av tvillingarna blev till. Nåt var fel från början…

Jag kände aldrig att nåt var fel. Det är fortfarande inget som känns fel. Så det här kom som en chock för mig. Jag var där själv eftersom jag var så säker på att allt skulle gå bra. Men när läkaren visade så såg jag ju lika tydligt som han gjorde att nåt var fel, redan innan han sa det till mig. Jag bad ändå om en extra undersökning av en annan läkare och eftersom bebisen ändå var såpass stor och jag inte ville vänta så tittade en annan läkare på mig på direkten. Hade fostret varit mindre hade dom velat att jag skulle vänta åtminstone 1 vecka innan dom undersökte igen för att se om bebisen hade växt. Men så här stora foster har tydliga hjärtslag och rör sig mycket så det gick inte att ta miste på om det levde eller inte. Visst händer det missar ibland men nu fick jag två olika undersökningar av två olika läkare och även jag såg samma sak. Fostret lever inte.

Just nu känns det jobbigast att jag ska blöda ut den lilla bebisen. Att jag antagligen kommer få väldigt ont och att jag kommer se den lilla bebisen. Jag är rädd. Jag är väldigt rädd. Jag har fått medicin för att framkalla ett missfall, men Jaguar bestämt att vänta till nästa helg för att se om det kan komma igång av sig själv. Det skulle kännas bättre för mig. Jag har aldrig varit med om det här tidigare och känner mig väldigt orolig och rädd för vad jag kan förvänta mig. Just nu vill jag förbereda mig så att jag slipper bli rädd och chockad när det väl händer. Ni får gärna dela med er av era historier, både här och på mailen pa.smallen@hotmail.se

Besked om missfall
Här är en bild på vår böna med ett fint tickande hjärta för exakt två veckor sen.

Jag har skrivit en massa inlägg om den här graviditeten från dagen då jag blev gravid fram tills nu som jag kommer publicera ikväll. Den kommer få en egen kategori.

Relaterade Inlägg

53 Kommentarer

  1. Maria

    Hur vanligt det än är med missfall tror jag inte att det gör det mindre ledsamt eller sorgligt. Har inga egna erfarenheter att dela med mig av, men vill skicka telepatiska varma kramar. Ta hand om varandra!

    Svara
  2. Tatyana

    Jag har som du nog vet gått igenom två missfall. Båda upptäcktes på vul. Ena gången blev jag skrapad och den andra gången fick jag piller. Om du har frågor så hör av dig så kan jag svara och hjälpa så gott jag kan. Beklagar verkligen, men kom ihåg att det är inte ditt fel. Det är inget du gjort eller ätit. Oftast blir det något fel på fostret vid befruktningen och därför händer missfall. Det är aldrig ditt fel. Kramar

    Svara
  3. Lotta

    Åh! Lider så med dig/er!
    Idag är det precis tre år sedan jag la ut ett inlägg i min egen blogg om de tvillingar vi precis förlorat dagarna innan i missfall.
    Innan jag fick det missfallet så tänkte jag så dumma tankar om missfall…typ att ”det är nog inte så farligt och ledsamt”…
    Men åh…det var nog det värsta jag någonsin varit med om =)
    Du är välkommen att läsa mina tankar om det i min blogg. Det hände i september 2011.

    kram till er!

    Svara
  4. Madde

    Nej fy vad tråkigt!! Styrkekramar!

    Jag fick ett MA (missed abortion våren 2013). Jag trodde att jag var i v.10-11 något men fostret hade avstannat redan i v.5. Började blöda innan jag hann göra KUB-tester i v.12-13. Min barnmorska var värdelös och skickade bara hem mig. Jag tog själv kontant med Kvinnokliniken och fick komma direkt för VUL där man konstatera MA. Fick med mig ”abortpiller” hem. Blev erbjudan att skrivas in och göra det på avdelningen.

    Jag tog dem samma kväll. Ville inte vänta. Mitt råd till dig är att inte vara ensam för det gör fruktansvärt ont. Det var nära att jag ville åka in till sjukhuset för att få mer smärtlindring än de ynka tabletterna jag fick med hem.

    Jag ville även skriva att det är klart att man är ledsen över ett missfall. Min graviditet var inte planerad men jag blev oerhört ledsen iallafall. Vi bestämde oss ändå för att vi ville ha ett till barn och kroppen är fantastisk. Efter att jag slutat blöda efter missfallet och mensen kom igång blev vi gravida på nästkommande ägglossning och nu är vår son hela 5 månader 🙂

    Svara
  5. Marie Alvas mamma

    Vill bara sända omtanke och styrke kramar till dej/er. Lider med dej blev tårögd när jag läste ditt inlägg. Otroligt starkt att du orkar skriva om det. Du är en stark och modig tjej. Stor kram

    Svara
  6. petra

    <3 faaaaan är det ända jag tänker, av många anledningar. För er skull, du var så glad över detta, ni som så gärna vill ha syskon till Lucas, men det kommer bara inte nu. Sen fan känner jag för att vi såg fram emot att få vara mammalediga tillsammans igen. Få stå där med våra magar ihop. Men den gången kanske kommer. Tänker på er iaf och du vet vart jag finns<3

    Svara
  7. Mikaela

    Fy vad sorgligt. Kan inte förstå hur dåligt du mår då jag aldrig upplevt det själv. Jag tycker du är så stark som orkar ta upp det i din blogg. Massa kramar

    Svara
  8. Jessica Nilsson

    Älskade du! 🙁 det du går igenom är så jobbigt! Jag har varit där och det var skit! Jag blödde ut lilla fostret och det var som en jäkla mensvärk en hel vecka! MEN.. Det går över! Du får tänka att det var inte meningen, kroppen är väldigt duktigt på att se vad som är friskt och sjukt! Vet att orden är som ett hugg i hjärtat! Men det är inte dig det är fel på! Gosa så mycket du kan med Lucas han kommer lindra ditt hjärta!

    Svara
  9. Kristin

    Jag blir alldeles tårögd av att läsa ditt inlägg, det skär i hjärtat av sorg för det du går igenom nu, fy vad fruktansvärt hemskt och sorgligt!! Stackars underbara, fina du! Vet att det inte hjälper mycket, men det finns många som tänker på dig och önskar dig allt stöd i världen! Du är så modig och så stark!

    Svara
  10. Ida

    Nej va tråkigt, många kramar till er!!

    Vill dock muntra upp dig med att det är inte så hemskt med att blöda ut bebisen som man kan tro. Jag gjorde en abort för många år sedan i slutet av vecka åtta, kan inte alls minnas att jag såg fostret. Men jag förstår din oro. Så många styrkekramar till dig <3

    Svara
  11. Caroline

    Emma, jag är så ledsen för eran skull! 🙁 Du är så stark som går ut med detta. Du får tänka att det är så otroligt mycket som händer just runt veckorna när hjärtat och alla viktiga organ ska utvecklas, och vanligt att det blir missfall just då. Har vänner som genomgått detta, du är inte ensam men förstår att det är en stor sorg! Massa styrke kramar!

    Svara
  12. thelifeofrosengren

    Åh, stor kram på dig, jag vet hur glad du var. Jag fick själv ett missfall innan jag blev gravid med Millie i samma veva som vi fick besked om att min Maja, då 6 år hade cancer. Antagligen kroppens sätt att säga ifrån…jag blödde massor i ett par dagar. Fruktansvärt var det. Men jag var samtidigt tvungen att ta hand om Maja som fick cellgifter. Två månader senare är Maja opererad, cancern är borta, sista cellgiftsbehandlingen var avslutad och jag var gravid igen. Nu var kroppen redo och idag fyra år senare har vi en frisk Maja och världens goaste Millie. se till att ta hand om dig. Kramar

    Svara
  13. Anna

    Vill skicka en STOR kram <3
    Beklagar verkligen er förlust… Det är så jobbigt, men det går att gå vidare och börja om.

    Svara
  14. Johanna

    Många kramar till dig och din familj.. Fick själv ett missfall för ett par år sedan i v 8 och det var fruktansvärt jobbigt. Vi försökte dock trösta oss med att kroppen är fantastiskt som säger till att något inte är som det ska, men det är lättare sagt än gjort.. Idag har vi en fin liten dotter på ett år. Ta hand om dig, Jair och er fina son.. Många kramar!

    Svara
  15. Dessie - en hjärtebarnsmamma ♥

    Det är vanligt med missfall, men det gör inte mindre ont i hjärtat för det ♥ när vi blev gravida med Alicias syskon så var det så himla perfekt, 2,5 år mellan barnen precis som jag ville. Vi berättade för hela världen direkt och var så himla förväntansfulla. På mvc i vecka 12 hittade man hjärtljud och lyckan var total, tills i vecka 13 när jag började blöda. Åkte in på gyn och fick veta att där var en död bebis och en tom hinnsäck. Tvillingar. Fick tabletter i två omgångar för att få ut allt och tre veckor senare var helvetet över, fysiskt. Jag valde att vara hemma och ångrar det verkligen. Det var hemskt att blöda ut, hade fruktansvärt ont och var så himla rädd. Det gick bra, men det blev stora sår i mitt hjärta. Samtidigt som detta händer så är det begravning för min brorson som förlorat kampen mot leukemin bara fyra år gammal. Jag var konstant hög i dagar, jag lallade runt i en overklig mardröm som var sann. Jag gick in i väggen. Plussade igen några veckor senare men fick ett tidigt missfall. La syskon verkstaden på hyllan, min kropp och själ orkade inte mer. Samtidigt som vi bestämde oss hade jag ägglossning och ett litet frö såddes. En liten Kevin ♥ jag var livrädd hela graviditeten, jag blödde lite då och då men det var en frisk och kry bebis på fem kilo som anlände tio dagar över tiden.

    Ta den tid du behöver att läka. Var ledsen. Sörj. Och var inte rädd för att söka vård om du känner obehag eller rädsla ♥♥♥♥

    Svara
  16. Ulrika

    Jag har haft två missfall båda i vecka 13, men båda fostren hade dött i vecka 8. Jag kan bara säga att tids nog blir det lättare aldrig helt bra men lättare att finnas, andas och tänka. Du kommer föralltid bära med dig det som hände dig och minnas. Mitt första var för 8 år sedan men jag har fortfarande svårt att prata om det och jag minns allt som om det vore en dag sedan. Jag fick göra en skrapning samma dag jag kom in. Jag ville åka hem men personalen tyckte inte att jag borde. De sa att det var psykiskt bättre att göra det direkt. Efteråt är jag glad att jag fick det gjort direkt. Mitt andra var för 4 år sedan och mitt i sommaren. Den gången fanns det inte tid till att operera mig samma dag jag kom in. Det var semester och jag fick vänta 1 och en halv vecka på tid för operation. Det var vidrigt och bland det jobbigaste jag gjort. Så var det för mig… Jag vet att det du går igenom nu är fruktansvärt och svårt. Ta hjälp om du behöver. Låt Din sorg ta den tid den tar och tyvärr den gör ont och vissa gånger är den helt outhärderlig, men du kommer komma igenom. Styrkekramar på vägen

    Svara
  17. Sandy

    Lider så mycket med dig Emma! Jag var själv med om ett MA 2012. Det är fruktansvärt och orättvist hur vanligt det än är! Eftersom ingen annan tagit upp det så vill jag förbereda dig lite på att inte vara ensam och kanske inte ens tillsammans med familjen. Nu känner jag mig elak men jag själv hade gärna vetat detta innan. Jag fick inga tabletter, inget smärtstillande, blev inte inlagd och ingen mer information mer än att jag skulle blöda.. Jag fick värkar sent på kvällen, lyckades somna och sen kom riktigt onda värkar mitt i natten. Jag födde första barnet med kejsarsnitt så var inte alls beredd på smärtan eller känslan. Mitt foster var 8+4 veckor och jag kände mycket väl när allt kom ut. Det tog kanske 2 timmar.. När allt var ute slutade värkarna tvärt. Klockan var då 4 på morgonen och dottern vaknade 1 minut senare. Var kanske inte den bästa att ta hand om henne just då även om det var skönt att krama om henne och gråta ut.. Skickar styrkekram! Nästa gång går det bättre!

    Svara
  18. R

    Men gud vad hemskt!! 🙁 blir nästan tårögd nu… Fyfan 🙁 hoppas du får mycket stöd nu av dina anhöriga! Hade jag varit du så hade jag sjukskrivit mig en vecka.. Du behöver vila ut både fysiskt och mentalt. Skickar styrkekramar till dig! <3 <3 <3

    Svara
  19. A

    Kram till dig o Jair! Som någon skrev så kan det göra fruktansvärt ont när man tagit som tabletterna så var inte ensam. Ta hand om dig’

    Svara
  20. E

    Det gör ont bara att försöka sätta sig in i din situation. Kärlek till dig och Jair. Krama om din Lucas. Hade inte min dotter sovit just nu hade jag kramat om henne, hårt. Man skall vara så tacksam!

    Svara
  21. Caroline, ung tvåbarnsmamma

    Styrkekramar! Har själv fått två missfall mellan mina två guldklimpar varav ena tvillingar. Idag kan jag känna att det inte var meningen med tanke på separationen och att jag idag går igenom en vårdnadstvist med äldsta. Men just då var det väldigt tufft då jag längtade så efter ett syskon åt Elias och ville ha barn tätt. Men man kommer nog alltid att undra vem det var, varför och hur livet hade sett ut.. Se till att ha värktabletter hemma, det kommer säkert att gå jättebra. Du har min mailadress här ovan om du känner att du vill skriva. Ta hand om varandra <3

    Svara
  22. Beatrice, mamma till Robin och Jennifer

    Jag blir så ledsen när jag läser det här! Jag tycker så synd om er!
    Ett år innan jag blev gravid med Robin så fick jag ett missfall. Det var runt vecka 8-9 någonstans och jag hade vetat om det i 3 veckor ca, när jag började blöda och fick ont i magen. Dom gjorde en kontroll och det var ju ett missfall. Så det blev skrapning för att få bort allt. Sambon sa: Det är kroppens sätt att stöta bort ett foster som ändå inte skulle klara sig. Inte gjorde det mindre ont av den kommentaren, det var ju vårt barn liksom! Jag var ledsen ett tag, jag ringde mamma någon dag senare och grät, mamma grät också. Men sorgen går över tillslut, även fast jag fortfarande tänker på det ibland.
    När jag var gravid med Robin i vecka 21 tror jag det var, fick jag så fruktansvärt ont i magen igen och jag blev livrädd! Som tur var såg ju allt bra ut och jag fick till förklaring att det var ligamenten som gjorde ont…

    Hur som helst vill jag bara skriva det här: Tillåt dig/er att vara ledsna och gråt om du behöver. Prata med någon du känner förtroende för. Sen kommer blödningen sluta och ni kommer försöka få ett till syskon till Lukas och det kommer gå bra. Du kommer aldrig glömma, men den värsta sorgen kommer gå över till slut.

    Stora kramar till dig Emma! Om du vill skriva av dig till någon så har du min email adress.
    KRAM

    Svara
  23. Linda

    Hejsan
    Jag vill börja med att beklaga din förlust.

    Jag har precis gått igenom MA i V 13 (missed abortion) fostret hade slutat att utvecklas i v 9. Det började med att jag fick bruna flytningar så jag åkte akut till Kvinnokliniken, där fick jag sedan vänta 8!!! timmar för att konstatera att fostret inte längde levde.
    Efter 3 dagar fick jag komma på återbesök för att boka in en tid för skrapning, Tyvärr var väntelistan lååång, jag skulle få vänta 2 veckor innan operation. På inrådan av gynläkaren så provade jag att ta abortpiller för att avsluta graviditeten så att jag slapp att vänta på operationstid, chansen att det skulle fungera var 50/50 eftersom jag var så långt gången. Jag tog tabletten kl 17 och två timmar senare började det att blöda. Det gjorde inte speciellt ont men det var stora mängder blod och klumpar som kom ut. Det höll på i ca 3 timmar och sedan lugnade det ner sig, men det fortsatte att blöda, dock som en vanlig mens ungefär. På återbesöket 1 vecka senare så visade det sig att pillret inte hjälpt. Det fanns fortfarande rester kvar och en op tid bokades.
    Med facit i hand så hade jag aldrig tagit tabletterna utan hellre väntat på op tid. Det var ganska påfrestande att blöda hela tiden. Efter operationen försvann blödningen direkt, vilket den ofta gör eftersom livmodern då är tom.

    Jag sänder styrkekramar, jag vet vad du går igenom och det kan kännas jobbigt och tufft, men jag lovar att det snart blir bättre. Jag gick igenom detta i slutet på juli och vissa dagar känns jobbiga men de glada dagarna överväger faktiskt just nu

    Ha det gott

    Svara
  24. Annika K

    Beklagar 🙁
    Har aldrig själv haft missfall, så har inga råd att ge.
    Kraaaaaaaaaaaaaaaaaam!

    Vad äter du mot din IBS? ( om du orkar kan du svara privat till min mail?)

    Svara
  25. Anna

    Vet hur de är att förlora något som man börjat längta och fantisera om. Har själv aldrig fått missfall i den bemärkelsen men genomgått ett antal misslyckade provrörsbefruktningsförsök. Att sätta in ett livsdugligt embryo och sen bara hoppas och längta med hela sitt hjärta att de orkar växa, för att sen upptäcka den där mensen… Känsla är som att få en spark i magen…luften går ut en totalt. Men sluta aldrig hoppas, ge inte upp! Ta hand om varandra och tillåt dig vara ledsen! Kärleken övervinner allt!
    /Anna (med Oliver nu 14 mån)

    Svara
  26. J

    Åh Emma!! Tårarna rinner här också. Jag har inte varit inne på ett tag och såg ditt första inlägg om undersökning på Sahlgrenska och sedan detta. Jag beklagar verkligen av hela mitt hjärta det som har inträffat! Ibland är livet så fruktansvärt orättvist så det finns inte. Men kanske är det också som du skriver, kanske var det något som gjorde att det inte var meningen? Livet är oerhört tufft ibland och jag är ledsen att detta inträffade. Om det kan vara till en liten tröst så tror jag inte att du behöver se fostret om inte du själv känner att du måste. Jag gjorde själv en medicinsk abort runt v 11-12 och det som skedde var att det hamnade i toaletten och inget mer. Jag hade visserligen inget behov av att se men jag tror inte heller det finns så mkt att se när de är så pass små. För mig hade det nog inte hjälpt i processen men det är klart, vi fungerar alla olika. Sänder mina tankar till er! Styrkekramar!!

    Svara
  27. Jennie

    Usch så hemskt, vet tyvärr hur du känner dig.
    Jag hade turen att bli gravid på första försöket i maj 2012, dock kändes det fel från början, men de på mvc sa att det var ”heeelt naturligt” att känna som jag gjorde. I v 15 började jag blöda, ungefär lika stort som en femkrona under tre dagar, jag åkte in, orolig med samtidigt glad över att äntligen få se den lilla. Ett positivt gravtest och sen visade ultraljudet det man inte vill se – Fostret hade utvecklats redan i v 8-9, jag fick skrapas följande dag.
    Det var i början av augusti och jag mådde dåligt i flera månader, grät varje dag på jobbet och det var först tre månader senare jag kom på mig själv med att sjunga i duschen – Äntligen började jag bli mig själv!
    Ett par veckor senare hade jag min första ägglossning sen skrapningen och då blev jag gravid igen och har nu en ettåring där hemma.

    Håller tummarna för att ni ska få bli gravida så snart ni är redo igen. Vi hoppas på syskon 2015 men min kropp har inte kommit igång riktigt än. Rädslan för ett nytt mf/ma sitter i och man är tyvärr mer beredd på att det kan ta tid innan ett syskon anländer.

    Må dåligt, njut av familjen och res dig igen, det får ta den tiden du behöver!

    Svara
  28. Hanna

    Det gör ont i mitt hjärta! Jag har precis fött mitt tredje barn och önskar att jag kunde ge min lilla bebis till er!!

    Kram till dig,Jair och Lucas

    Svara
  29. Sanna

    Beklagar sorgen det är nog allt jag kan skriva, jag har själv inga erfarenheter utav missfall vilket jag är mycket tacksam över då jag själv inte vet hur jag skulle hantera det. Tänker på er och hoppas det känns bättre snart.

    Kram Sanna

    Svara
  30. Pilla

    Stor kram!! Vet hur jobbigt det är. Har haft två varav ett var jag tvungen att göra en medicinsk abort. Styrkekramar! ❤️

    Svara
  31. Lovisa

    Kram till dig Emma! Åh vad jag gråter när jag läser det här. Tänker på dig. Hitta styrka hos din fina familj. Tusen kramar!

    Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Annonsera här