Barn på begravning – ja eller nej?

När jag var liten gick min gamlafarfar, gamlafarmor, gamlamormor och gamlamorfar bort. Jag har träffat allihopa, vissa träffade jag oftare än andra och jag minns dom allihopa, än idag. Jag var i skolåldern när dom gick bort så även om jag fortfarande var ett barn så var jag inte för liten för att gå på begravning. Men mina föräldrar beslutade ändå att lämna mig och mina syskon hemma medan dom åkte på begravning. Jag känner att dom gjorde helt rätt, i alla fall i mitt fall. Jag har aldrig varit ledsen för att jag inte var med på begravningen, men det kanske var för att jag inte stod så nära. Den jag stod närmast var min gamlamormor, jag minns än idag hur ledsen jag var när hon fick sitt cancerbesked. Fy 🙁

Nu funderar jag hur jag ska göra på min mormors begravning. Ska jag ta med Lucas? Jag tänker inte ta med Isadora, hon förstår inte det här. Hon panikgråter varje gång hon ser mig gråta så det skulle bara bli plågsamt för både henne och mig. Men hur blir det för Lucas? Kommer det bli bra eller dåligt för honom att vara med? Om jag går på min första känsla så vill jag inte ta med honom, men nu känner jag mig kluven… Blir det lättare för honom att förstå vad som har hänt om han följer med?

Relaterade Inlägg

42 Kommentarer

  1. Sandra

    Det där är en bra fråga tycker jag. Barn i hans ålder hanterar döden annorlunda och jag tror inte de har samma behov av att ta farväl på det sättet som vi vuxna gör. Vi vuxna behöver liksom begravningen för att få ett avslut. Jag var 10 när min farmor dog och fick inte följa med på begravningen då mina föräldrar ansåg att jag var för liten och det är aldrig nåt jag mått dåligt över. Begravningar kan säkert vara lite smått skrämmande för barn i Lucas ålder och de kanske inte alltid förstår grejen med begravningen. Risken är att det blir överväldigande och att du får ta hand om honom och på så sätt ”missar” begravningen själv. Jag tror inte att han kommer få men i framtiden om han inte följer med. Jag vet att du vill hans bästa men tror det är viktigare att du finns där och lyssnar på hans tankar om döden än att han får gå på begravningen. Hade jag haft barn så hade jag nog åtminstone väntat tills de var 11-12 att få börja följa med på begravningar. Kram!

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Jag var också i den åldern när min gamlamormor, gamlamorfar och gamlafarmor gick bort. Jag hade en hel del kontakt med min gamlamormor, hon och jag var brevvänner och jag träffade henne på sjukhuset när hon var ganska mycket sjuk i blodcancer. Jag tror att jag var 9 år när hon slutligen gick bort men mina föräldrar tyckte att jag var för liten för begravning. Jag var varken ledsen eller glad över att inte vara med på begravningen. Jag tänker också som du, att det viktigaste är att lyssna på hans tankar om döden. Tack för din kommentar! Kram! ♥

      Svara
  2. Joanna

    Ebba var med på morfars begravning pga avsaknad av barnvakt plus att begravningen var under hennes sovstund.
    Men ett äldre barn skulle jag inte ta med mig. Det är konstig stämning på begravningar och alla gråter och beter sig inte som vanligt.

    Svara
  3. Johanna

    Döden blir mer skrämmande och ohanterbar om man inte får vara med på begravning. Önskar jag visste vilket avsnitt Louise Hallin pratat om det… men jag tycker det är jätteviktigt att ALLA barn oavsett ålder får följa med. Anser att man i längden annars skadar dem. Dessutom kan barn få någon att dra på smilbanden på begravningen. Att gråta är inte farligt. Det är inte farligt om Isadora blir ledsen. Ta med dem! <3

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      När min gamlamormor, gamlamorfar och gamlafarmor gick bort var jag runt 9 år. Jag var inte med på begravningen och har aldrig känt varken positivt eller negativt kring det. På vilket sätt anser du att man skadar barnen? Jag har så svårt att förstå hur man skadar barnen när jag själv inte känner mig skadad, men jag vill väldigt gärna veta eftersom jag vill göra så rätt som möjligt gentemot mina barn. Jag tänker också att man tar väl inte med barnen på vilken begravning som helst eller? Jag förstår om det skadar barnen om någon av deras nära släktingar går bort och dom inte är med, t.ex. en förälder eller en kär mor- eller farförälder? Jag vet att det inte skadar Isadora att gråta men jag vet också hur det kommer sluta, att jag eller Jair får gå ut ur kyrkan med henne och det vill jag absolut inte.

      Svara
  4. Kristin

    När min farmor gick bort för ca 6 månader sen så valde jag att låta min 5-åring vara hemma, även fast hon minns min farmor väldigt väl. Jag ville få sörja och minnas ”ifred” då jag inte tror att min dotter skulle få ut så mycket av att en begravning. Sen tänkte jag att stämningen är inte så himla rolig heller för ett barn, och att hon kommer hinna gå på andra begravningar senare i livet när hon är större och får ut mer av det avslutet ❤️

    Svara
  5. Elina

    Svårt att säga – aldrig varit i den situationen själv. Jag var 12 första gången en släkting gick bort, min farfar. Då var både jag och mina syskon (10 och 6 år) med, men då var det ju ändå farfar och lite närmare än gammelfarfar exempelvis.
    Har även varit på begravning för sambons mormor och morfar, då var en utav hans kusiners bägge barn med, tror dom bägge var i runt Lucas ålder. Tror inte riktigt de förstod det hela, de satt förvisso med i kyrkan och sen var det fika efteråt och då lekte de som vanligt.

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Jag tänker också så, farfar är ju oftast såpass nära att han kanske har passat barnen och byggt en närmare relation. Om det hade varit så, då hade jag kanske resonerat annorlunda…

      Svara
  6. Karolina

    Jag va på min första begravning som 7åring och kan säga att jag inte minns så mycket av det. Men har fått höra att jag grät hysteriskt för att alla andra grät. Tror varken jag tagit skada eller dragit nytta av att va med på den. Ur vuxet perspektiv tänker jag att det är viktigare att du får känna alla känslor utan att känna att du behöver ta hand om barnen på begravningen. Vår äldsta va 2,5 när hennes farmor gick bort och pratar ofta om farmor och följer med till graven för det mesta men har nog inte ens tanken på att vi andra va på begravningen men inte hon.

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Stackars liten ♥ När jag försöker förutspå mina barns reaktion på begravningen så är det att Isadora skulle gråta hysteriskt för att jag gråter och Lucas skulle desperat försöka trösta mig. Jag känner i magen att den situationen inte kommer bli bra för någon… Jag tror inte heller att Isadora eller Lucas kommer fundera på varför vi går på begravning utan dom.

      Svara
  7. Lisa från Skåne

    Vår minsta dotter var 6år när hennes farmor dog hon var gammal och hade legat på sjukhus en längre tid. Vi valde att bara ta med dem två äldsta som var 9 och 13 år på begravningen. Vår minsta dotter var mycket arg och ledsen för att hon inte fick vara med. Kan än idag många år efter prata om hur orättvist det var att hon inte fick vara med och säga hej till farmor.

    Svara
    • Linda

      Jag var 6 år när min farfar dog. Än idag undrar jag varför jag inte fick vara med på begravningen. Mina minnen var starka när han dog. Jag är 41 idag och har detta i klart minne! Men sådant kan man ju omöjligtvis veta i förväg. Jag stod inte jättenära farfar, men såg honom dagligen.

      Jag tog med min 6-åring till min mormors begravning. Han kände henne inte ens, men är en bra erfarenhet. Som ett studiebesök, då vet man hur det går till om det händer värre saker. Hon var 94 år när hon dog. Alla grät, men jag hade förklarat detta noga före, och det gick jättebra.

      Svara
  8. Marie Alvas mamma

    Ett alternativ är att ta med Lucas och ha med tex Ian eller någon annan han känner väl (Som inte har jätte nära relation med den avlidne), som kan sitta längre bak i kyrkan/lokalen med honom. Då kan de gå ut om L tycker det blir jobbigt.
    Jag var med och satt med en kompis barn för några år sedan. Det gick jätte bra. Jag fick svara på några frågor barnet hade men gick väldigt bra.

    Svara
  9. Maria

    Jag hade tagit med mig barnen. Kommer ihåg att jag själv inte fick följa med när min mammas farmor dog när jag var 7-8 år och det gjorde mig ledsen.
    Även om inte barnen helt förstår så är det även en del av deras sörjningspocess. Jobbar även som vaktmästare i kyrkan och det är väldigt vanligt att barn är med.
    Det jag skulle rekommendera är att ha med en annan vuxen som kan ta ansvaret för Lucas om du själv inte skulle orka.
    När mannens farfar dog så var vår dotter 1,5 år och hon fick självklart följa med. Dock hade jag ansvaret om det inte hade funkat i kyrkan så min man kunde få sörja i fred. Vi behövde aldrig gå ut, i stället torkade hon allas ledsna tårar på deras kinder ❤

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Men lilla dockan! ♥ Vilken fin liten tjej ni har! Tack för tipsen! Jag ska fundera på detta. Jag förstår att du kände så med din farmors begravning. Jag hade också känt så om det var någon av mina mor- eller farföräldrar som gått bort när jag var liten om jag inte fick följa med.

      Svara
  10. Johanna

    Blir ledsen när jag ser hur normalt det är att inte ta med barn på begravningar.. jag skriver igen för barnens skull eftersom jag verkligen tror det är bäst att gå <3

    Svara
  11. Alex

    Tycker absolut du ska ta med honom om han kände henne,blir ett sätt att se det som är naturligt i livet alltså även döden..blir enklare att förstå vad som hänt och att hon inte kommer tillbaka. Enklare förstå vad mamma är ledsen för. Förutsatt då att du inte behöver ha ansvaret själv för honom för kanske blir jobbigt.. I Sverige tror jag man pratar för lite om döden o försöker skydda barn från det som egentligen är oundvikligt. Är ju inte farligt för ett barn att vara med på en begravning som brukar va en fin stund..

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Jag ska fundera på det. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. När du skriver om att vi pratar för lite om döden i Sverige, jämför du med något särskilt land då? Jag frågar för jag upplever ju att det är tvärtom i Brasilien. Min upplevelse är att döden är så naturlig i Brasilien att människor inte ens bryr sig längre. Man ser varje dag döda människor på TV men ändå fortsätter folk åka motorcykel utan cykelhjälm, kör ihjäl sig, kör rattfulla, knarkar ihjäl sig eller skjuter ihjäl varandra. Det är såååå mycket död i Brasilien att man nästan kan tro att folk där tror att dom har 9 liv. Jag tog upp detta med Jair och Ian och båda höll med mig så min slutsats har länge varit i vi Sverige har ett sunt sätt att se på döden, men jag kanske är helt fel ute.. Det är så svårt att veta hur man ska göra för att göra rätt… :S

      Svara
  12. Sofia

    När min pappa gick bort var barnen med på begravningen, de var då 2,6 o 8 år, de hade även varit med på sjukhuset och tagit avsked när han var dåligt. Allt kändes helt naturligt att göra på det viset för oss.
    Inför begravningen gjorde min man och jag den överenskommelsen att han tog hand om barnen i första hand då jag kände att det var mitt avsked av min älskade pappa.
    Jag vet att pappa hade varit glad att hans barnbarn var där och allt gick väldigt bra.

    Svara
  13. Sara

    Jag kände som dig när min farfar gick bort i våras. Min dotter är lika gamal som Lucas. Prästen rekommenderade att inte ha med henne i kyrkan. Jag är glad att jag lyssnade på henne. Hon kom efter begravningen och la blommor vid gravplatsen. På det sättet fick hon ta ett avsked också på lagom ”nivå”.

    Svara
  14. Cissi

    När min morfar gick bort i våras, som stått både mig och tjejerna frågade jag hur de ville göra – Alice som är 5 ville inte och Emma som är 8 år ville. Att inte fråga/säga att de inte får när det är en person de stått nära kan säga att det är något läskigt runt döden och begravningar och att det är därför de inte får följa med… men är en balansgång beroende på vilka personligheter de har…

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Åh tack för tipset! Det har jag inte tänkt på. Jag tror dock att Lucas kommer försöka läsa ut från mitt ansikte vad jag vill och säga det han tror att jag vill. Men jag ska försöka läsa lite böcker för honom så att han förstår vad en begravning är och sen fråga honom.

      Svara
  15. Kristin

    Verkligen spridda skurar bland kommentarerna 😊 Oavsett vad du väljer så är det rätt, du gör vad som känns bäst för er ❤️

    Svara
  16. Mari B

    När sambons mormor gick bort så ville sambons mamma att de äldsta barnbarnen skulle vara med. Sonen var då 4år. Jag tog med hans Ipod som han hade sina spel på. Så han spelade den mesta av tiden. Jag har svårt för begravningar sedan jag mist skolkamrater då jag gick på högstadiet och har nog inte riktigt bearbetat det än fast det var över 15år sedan. Vissa kyrkor får jag svårt att andas i pga det men det går väl framåt på den biten oxå.
    Som sagt jag grinade han kollade på mig och fortsatte sedan att spela. Inge mer med det.

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Jag har bara varit på en begravning och det var jobbigt såklart men inte så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. En bekant till mig gick bort på ett väldigt tragiskt sätt (mord) och jag mådde så dåligt att jag inte orkade gå på begravningen, efteråt fick jag höra att släktingarna till min bekante hade sprungit mellan bänkarna och skrikit högt för att dom varit så ledsna. Jag förstår såklart varför dom var så utom sig, men det här var ungefär den bilden jag hade av begravning. Väldigt hemsk bild alltså! Nu vet jag att det oftast är betydligt lugnare.

      Svara
  17. Caroline

    Jag skulle lite ta med mina barn. Det kan vara en skrämmande miljö med vuxna som beter sig så annorlunda tänker jag. Jag var inte med före jag var typ 11 och jg är tacksam för det i efterhand. Minns att jag även då tyckte det var skrämmande att se mina föräldrars reaktioner.

    Svara
  18. Skolkurator

    Som jag så i ett tidigare inlägg. Ta med barnen. Förbered dem innan och ha en plan så någon annan har ansvar för dem. Döden och sorgen en del av livet och absolut inte farlig för barn att hantera.

    Svara
  19. J

    Jag har varit med på en hel del begravningar tyvärr, och när de var unga människor som dog valde de att göra begravningen till en fin stund i kyrkan och lägga fram pennor och papper fram i mittgången. Många valde att ta med sina barn, medans en del hämtade barnen efter begravningen så de fick vara med på minnesstunden.

    Svara
  20. Lou

    Så olika det kan vara. Hade inte ens en tanke på att barnen inte skulle vara med på min systers/barnens mosters begravning/ceremoni. Ser inte hur det på något sätt skulle skada barnen att följa med. Tänker lite; för att vara glad måste man vara ledsen. För att ha kul måste man ha tråkigt osv.
    Vi förberedde inte våra barn så värst mycket inför begravningen. Kände inte att det behovet fanns. Vi bara va och lät allt bli vad det blev. Jag är så tacksam för att ha delat stunden med min familj i detta fruktansvärda. (Även låtit barnen vara delaktiga i allt annat runtomkring innan och efter) Men för vissa kan det nog vara bra att förbereda barnet innan genom att tex träffa prästen innan och besöka kyrkan. Förklara att många kommer vara ledsna osv. Väl på plats kanske någon mer utomstående kan passa barnet så en själv kan närvara fullt ut. Denna någon är även viktig person då den kan stötta och svara på funderingar som kan uppkomma. Ta med något som symboliserar trygghet; snuttefilt/gosedjur. En ask med russin etc. Har man kanske inte så stor erfarenhet av begravningar och själv känner att det är obehagligt vill man kanske ”skydda” sitt barn från samma känsla. Från sorg och smärta. Jag tror inte att barn tar skada av detta. Men detta är som sagt hur jag ser på det hela.
    Denna händelse med min syster/barnens moster är tyvärr en del av vår historia. Även om det inte känns som om det hänt och händer oss i detta nu. När mina barn (3 barn under 10 år) blir äldre och frågar så kommer jag kunna säga. Ni var där. Ni var med. Ni valde så vackra blommor. Ni sa så fina saker. Ni tog med era fina teckningar. Jag kommer kunna säga till vår minsta som då var under 1 år att hon var där. Att hon sittandes på golvet höjde armarna över huvudet och lät dem gunga och följa musiken som spelades. Allt detta bör jag med mig varje dag. Så tacksam. Jag vill aldrig att de ska känna sig utanför och exkluderade. Självfallet behöver man ibland anpassa saker och ting men jag vill att mina barn ska ta del av med och motgångar. Känslor är inte farliga. Jag anser att vi behöver förbereda oss mer på döden här i livet. Efter en begravning får man prata med barnen. Lyssna på dem och bemöta deras tankar och funderingar. Som med allt annat.

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Jag förstår verkligen varför ni tog med era barn på din systers begravning. Det är ju en såpass nära släkting till barnen, det skulle jag också gjort. Vad fint du beskriver din systers begravning. Jag beklagar verkligen, så sorgligt. Vad skönt att allt har gått så bra med barnen och att deras deltagande har gjort gott. Jag ska fundera på hur vi ska göra, ingenting känns självklart för mig just nu…

      Svara
  21. Jessica

    För snart 2 år sedan dog min morfar. Hela familjerna var med sista 12 timmarna hos honom på sjukhuset och för mig/oss var det viktigt att barnen (då nyss fyllda 1 år och 5 år) fick vara med på begravningen och få ett avslut, se vad som hände och få säga hej då 💕

    Svara
  22. Tessan

    Jag tror inte det skadar dem varken att vara med eller stanna hemma. En begravning kan vara bra och läkande på många sätt både för barn och vuxna och jag tror att det är bra för barnen att se att andra vuxna faktiskt sörjer den som dött och att det är okej att vara ledsen även som vuxen. Jag har läst mycket om det här i mina studier och där har det alltid varit mycket fokus på att barnen ska vara med.
    Samtidigt ångrar jag inte att jag lämnade barnen hemma när min mamma begravdes. Och det var inte för att jag inte ville att de skulle behöva se mig och andra vuxna lednsa utan helt enkelt för att jag ville kunna vara så ledsen jag ville och inte behöva tänka på eller vara ansvarig för någon annan. Sen tog jag med barnen till graven några veckor senare och de fick lämna små saker till mormor där.
    Så jag skulle säga ja till barn på begravning om man har någon med sig som kan ta hand om dem. Men se till att du får ro att sörja när du är där.
    Kram Tessan

    Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här