Att gå vidare

Just nu känns det ganska okej eller det känns inget typ. Jag känner mig inte ledsen och jag orkar inte oroa mig mer. Det känns ungefär som att jag har sprungit världens maraton och nu orkar jag inte göra något alls. Jag orkar inte tänka så mycket så därför är det ganska skönt att vara på jobbet. På jobbet tvingas jag fokusera på annat. Jag har ofta möten eller så står jag på min plats och lyssnar på musik samtidigt som jag jobbar. Det är helt okej faktiskt.

När jag fick missfall så tänkte jag ofta ”det var ju inte så här det skulle bli”. Det kändes som att jag var med i en film som fick fel slut. Nu kändes det också så, en jävligt dålig film med helt fel slut… Men nu kan jag se det lite utifrån och har börjat tänka annorlunda. Jag är glad att det tog slut nu, tänk om jag varit gravid eller haft en nyfödd när förhållandet sprack… Det hade varit värre! Vi har gått igenom mycket och jag har accepterat mycket som jag inte borde acceptera, men jag var naiv och trodde att det gick att reparera. Jag trodde dessutom att vi var tillbaka på banan igen, men ack så fel jag hade…

Jag orkar inte tänka så mycket på den nära framtiden. Jag kan inte se framför mig hur saker och ting ska lösas och därför blickar jag framåt nu, långt framåt. Jag hatar att ”ta en dag i taget”. Jag fungerar inte så, jag KAN inte leva en dag i taget. Jag behöver något att hålla fast i…  Det kanske låter knäppt, men ”en dag i taget” känns som att dra undan mattan under mina fötter. Jag förstår varför jag får det rådet för jag är ju som jag är, jag får panik över att hela min framtid krossas. Men för att jag ska kunna känna att mattan ligger kvar under mina fötter behöver jag visualisera mig själv i en ny livssituation. Jag vet inte om jag visste detta förut, men nu förstår jag varför det var så viktigt för mig att höra om andra som skilt sig runt 30 och träffat en ny och skaffat barn med. Jag har inga planer på att kasta mig in i ett nytt förhållande, jag är inte desperat, men jag behöver visualisera min nya framtid och känna att den är fullt möjlig.

Relaterade Inlägg

5 Kommentarer

  1. Lexochlogan

    Även om det är jobbigt nu är det sunt att tänka som du skriver, det hade nog varit ännu värre om du tex varit gravid och detta hände då, även om det aldrig blir enkelt. Tror också på att blicka lägre fram, en dag i taget funkar inte här heller, och självklart letar du inte ny redan men vem vet rätt som det är dyker han upp. Anders träffade jag precis när de gått isär, han höll på att flytta in i lägenheten gan köpt, jag hjälpt honom i princip flytta, och han hade inte tänkt träffa nån då men vi bara hände. Jag håller tummarna för att allt går bra fina Emma

    Svara
  2. Lin

    Jag tycker att det låter som ett framsteg; att kunna visualisera en ny framtid! Hoppas du får en god natts sömn och kan fylla på energidepåerna nu när det så behövs!

    Svara
  3. Karin

    *vink vink* lämnade min tonårspojkvän & sedan make efter 15 år tillsammans. Hade varit singel i ett halvår (& tänkte vara det ett tag till) när D klev in i mitt liv. Visserligen hade vi mötts en gång om året i många år men den gången var det annorlunda.
    Så 7 år senare sitter jag här med en make, nytt hus & en fantastisk dotter. När man minst anar. 😉
    Jag är som du, jag avskyr när jag inte vet grunden för kommande dagar. Behöver inte ha superplanerat men nån slags koll på livet. Så visualisera på. Du kommer att få ett fantastiskt liv! 💜

    Svara
  4. Anette

    Jag blev lämnad helt ur det blå med en 6 månaders bebis och vår separation tog 3 månader innan vi äntligen kunde flytta isär och jag kunde börja fokusera på mig själv. Efter att ta bott själv i ca 1 år så föll jag hals över huvud för en kille och uppenbart så gjorde han det samma. Nu fem år senare har vi en 3 åring, hus och har nyligen firat ett år som gifta.

    Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här