Älskade lilla mommo ♥

Inte ett öga var torrt på begravningen för min lilla mommo ♥ Hon var älskad av många och vi är många som kommer sakna henne. Det gjorde fruktansvärt ont att behöva säga hejdå och inse att nu ses vi inte mer, i alla fall inte på ett bra tag… Min mommo var alltid där för mig, full av kärlek, glädje och generositet. Hon var otroligt generös och hjälpsam. Hon var min bästa vän, en tredje förälder och en klippa när livet var svårt. Det är otroligt smärtsamt att acceptera att hon är borta när jag inte vill något hellre än att hon kommer tillbaka. Mommo, du är för alltid älskad, för evigt saknad och aldrig glömd.

img_8842
img_8839

Det var en fin begravning med bara den närmsta familjen och dom allra närmsta vännerna. Lucas var också med. Jag hade inte tänkt ta med honom egentligen, men igår när jag sa att jag skulle på begravning så frågade han om han fick följa med. Jag visste inte ens att han visste vad begravning vad, men det hade han stenkoll på. Jag hade tänkt förklara vad begravning var och läsa böcker för att han skulle bilda sig en uppfattning och bestämma om han ville vara med eller inte, men när livet vände uppochner så glömdes all den förberedelsen bort så jag är evinnerligt glad att Lucas redan visste vad begravning var. När han själv sa att han ville följa med så blev det så självklart för mig. Det är klart han ska följa med! Och det gick jättebra. Han satt lugnt jämte min mamma under hela begravningen och jag tror absolut inte att han tog någon skada över att vara med.

På begravningen läste prästen upp en dikt som en läsare, Jennifer, hade skickat till mig. Tack så mycket Jennifer! Här är dikten:

Jag står vid havet. Det ligger ett skepp vid kajen.
Kaptenen låter morgonvinden gripa tag i seglen och skeppet ger sig ut på havet.
Det är ett vackert fartyg som är byggt för långa färder.
Jag står vid stranden och ser när det försvinner som en prick vid horisonten.
Just då hör jag någon vid min sida säga: ”Nu har hon lämnat oss” Lämnat oss för vad?
Hon har bara försvunnit ur synhåll för mig. Det är allt.
Hon är lika vacker och välbyggd som när hon lämnade stranden.
Detta att hon har blivit mindre och till slut försvunnit är ju bara som jag ser det.
Just när rösten bredvid mig säger att hon har lämnat oss,
finns det någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten
och en annan röst som ropar: Här kommer hon!

♥ Älskade lilla mommo! Det är tufft att leva vidare utan dig, men jag hoppas vi ses igen och att det är du som tar emot mig på den andra stranden när det blir min tur. Jag älskar dig så otroligt mycket. Saknaden efter dig är ofantligt stor. ♥

Relaterade Inlägg

8 Kommentarer

  1. Johanna

    Så fin dikt! Den stämmer ju verkligen 💕

    När jag saknar någon som dött så sluter jag ögonen och pratar inombords till den personen. Jag ”tror” (hoppas…) att den jag saknar hör mig, på något sätt, för den saknade finns ju alltid med oss, men från andra sidan. Det var en präst som lärde mig det, det gjorde sorgen lättare att hantera.
    Men alla tror vi olika 💕

    Kram till dig Emma 💕
    Ps. Snopen jag blev när du la ut bild på dig och din mormor från sommarstugan i Flen. Jag är ifrån flen. Och jag läser din ”göteborgsblogg” och så dyker flen upp… Då blev jag snopen 😉

    Svara
    • Emma - På Smällen!

      Jag tänker också så, att min mormor kan se och höra mig, även när jag pratar tyst inombords 🙂 Jag önskar bara att jag kunde höra henne också. Jag kan inte ta in att hon är borta, hon måste finnas kvar nånstans. Tack fina du 🙂

      Men vad roligt! Min mormor är från Flen så jag åkte ofta dit med min mormor när min gamlamormor och gamlamorfar fortfarande levde 🙂 Jag minns fortfarande Sagostigen i Flen! Så fin! Är den fortfarande kvar?

      Svara
      • Johanna

        Där ser man, va litet Sverige känns ibland 🙄😉 ja, sagostigen finns kvar. Jag längtar efter att få ta med min dotter dit om nåt år 😍 minns själv hur kul (och lagom stort) det var 😇

  2. Jennifer

    Åh vad jag önskar jag kunde trösta, mer än att skicka styrkekramar. Kan inte tänka mig hur det skulle vara att mista sin mormor som man står så nära.
    Vad fint att du kan bringa lite tröst i dikten. Tycker den är så vacker på nåt vis. Sorgen kommer alltid finnas kvar, men det blir lättare med tiden. Stor kram! ❤️

    Svara

Skriv en Kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annonsera här