Jag och Isadora är sjuka. Isadora har feber och jag har ont i magen igen. Isadora kommer bli frisk men jag vet i fan vad som händer med mig… jag känner mig helt slut. Jag har haft ont i magen i två månader nu och även om det inte märkts så mycket för er så påverkar det mig väldigt mycket. Jag hade två bra dagar i Stockholm och på lördagen släppte magontet helt för första gången på två månader, men lagom till söndagkväll var det tillbaka igen. Jag är så besviken, jag trodde verkligen att medicinen jag fick utskriven i onsdags hade hjälpt men det gjorde den uppenbarligen inte.

Idag ringde jag till vårdcentralen för att rådgöra hur länge till jag skulle försöka med medicinen. Sjuksköterskan tyckte jag skulle sluta med den eftersom jag inte verkar ha dom problemen samtidigt som hon berättade att provsvaren var negativa och att läkarens bedömning var att jag har IBS och bör gå IBS-skola. Jag tyckte diagnosen kändes väldigt märklig och förklarade att mitt magont kom som en blixt från klar himmel lördag den 9:e februari och att jag har haft ont varje dag sen dess och då höll hon med om att det inte låter som IBS.

Imorgon ska jag försöka få en tid privat istället. Jag känner mig så uppgiven i situationen och orkar inte fightas för mig själv. Det är tur att jag har Victor. Han har inte bara följt med mig till vårdcentralen, han fixar även med medicinen, värmer min värmekudde när den kallnat (till och med när jag sover), kommer med vatten och Resorb för att jag inte ska bli uttorkad. Han pysslar verkligen om mig som ingen annan.