• En förälders största mardröm

    Jag går sönder på insidan, alla mina bekymmer känns plötsligt väldigt små i jämförelse med det som denna familj upplever just nu. Jag fick för några minuter sen ett mail från en pappa som vädjade till mig att hjälpa honom att rädda hans son. Jag kan verkligen inte blunda om det finns en endaste liten grej jag kan göra för att hjälpa till. Denna killen Oscar, 13 år, diagnosticerades med en aggressiv snabbväxande hjärntumör DIPG (DIPG – Diffust Pons Gliom) som bara drabbar en handfull barn i Sverige. Hans föräldrar fick veta att han bara har 9 månader kvar att leva. Det gör ont att läsa och jag tänker genast på min mormor, hon var visserligen gammal, men dog av sin tumör på endast 3 månader. Jag kan inte föreställa mig hur fruktansvärt denna familjen måste må.

    Men, det finns en räddning för Oscar! Räddningen finns på en privatklinik i Monterey i Mexiko. Det enda problemet är att behandlingen är dyr, den kostar cirka 150.000 kr var tredje vecka. Oscars liv har alltså ett pris. Om han ska få chansen att leva eller inte handlar om pengar. Familjen behöver hjälp för att rädda sin son och därför vädjar jag till er att hjälpa till med det ni kan avvara. Ni kan läsa mer om Oscars sjukdom i den här artikeln: Cancern hotar att ta Oscars liv

    Så här skriver Oscars pappa om sonens situation:

    Livet vändes upp och ner och blev en fullständig mardröm. Vi fick beskedet att vår Oscar hade ungefär 9 månader kvar att leva. Vår son,13 år, diagnostiserades den 15 december 2017, på Barnsjukhuset i Lund, med en aggressiv snabbväxande hjärntumör DIPG (DIPG – Diffust Pons Gliom) som bara drabbar en handfull barn i Sverige om året. Det finns inte några behandlingsmetoder i Sverige eller Europa. För att rädda Oscar sökte vi med ljus och lykta efter behandlingar runt om i världen. Vi fann den, men i México. Under 10 månader har han behandlats framgångsrikt med erkända medicinska metoder och godkända preparat.

    Om ni kan hjälpa till med några kronor så kan ni göra det via den här sidan: Save Oscar Sajland eller via pappa Görans swish: +46 706 26 54 78

    Dela gärna inlägget så att fler får chansen att hjälpa <3

  • Dagens status

    Idag har jag varit och jobbat medan Jair har vabbat. Barnen är på bättringsvägen men inte helt bra än så vi bestämde att Jair ska komma hit och vabba imorgon också. Jag behöver verkligen jobba nu, både för att jag hamnar efter på jobbet och för att jag inte ska drabbas för mycket ekonomiskt. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar jag har förlorat i november… Min buffert som jag samlat ihop kommer förmodligen käkas upp pga av all vab och den dumma diskmaskinen som bestämde sig för att ge upp nu. Det känns retligt att den inte gick sönder för 4 månader sen istället, då hade vi varit två personer som betalat. Men jaja, nu får jag koka vatten på spisen och hälla i varje gång jag ska diska, då blir det nästan helt rent… Jag försöker tänka att jag varit med om värre, i Brasilien hade vi ju inte ens varmvatten i kranen så var disken alltid lite flottig… haha!

    Just nu känns det som att vi samarbetar bra. Idag pratade vi om barnens julklappar och Jair berättade att han hade köpt alla mina tips 🙂 Det kändes roligt för det jag tipsade om var saker som barnen verkligen hade önskat sig 🙂 Jag hoppas att vi kan planera något bra på julafton också så att barnen får en sån där jul som jag drömmer om att ge dom.

    Efter jobbet idag har jag flängt runt mellan massa olika ställen. Jag har varit på nagelsalongen och fixat till en nagel, hämtat inte mindre än ÅTTA gigantiska paket (yes – jag gick loss på black friday!) och åkt ända till Frölunda Torg för att hämta luciagrejer till barnens lussetåg nästa vecka 🙂 När jag kom hem upptäckte jag att jag såklart glömt ett paket, men det får i alla fall plats i bilen. Dom där åtta paketen fick inte plats i min lilla bil så jag fick ta min gamla bil istället. Haha!

    Imorgon ska jag jobba över, jag behöver jobba ikapp lite och det är perfekt att göra det på kvällarna eftersom jag oftast är ensam på jobbet då 🙂

    Fotograf: Wanderings

  • Vad kommer barnen minnas av sin barndom?

    Jag tänker ofta på vad barnen kommer minnas av sin barndom. Kommer dom minnas min kärlek och vår kontakt, roliga utflykter, dinovember och den busige nissen? Eller kommer dom minnas rädslan när pappa flyttade och känslorna kring vår separation? Vilka minnen kommer ta över?

    Jag minns mycket från min barndom, dom flesta tidiga minnen jag har kommer från när jag var 5-6 år, alltså i Lucas ålder. Jag minns min barndom som väldigt solig, både bildligt och bokstavligt. Jag minns att det var sommar och solsken eller vinter och massor av rolig snö. Vi bodde på en gård med barn i varenda hus som hörde till gården. I mitten av gården fanns en sandlåda, en liten kulle och en stor sten. Här lekte vi barn tillsammans varje dag. När det blev vinter åkte vi skidor från den lilla lilla kullen. Jag lärde mig (helt själv) att stava till ordet ”TRE” i snön på vägen hem från lekis. Jag har några dåliga minnen också som när jag trampade på en geting, klämde huden under halsen när jag skulle knäppa hjälmen själv, skrapade sönder tårna när jag cyklade utan skor och blev jagad av en elak mamma så att jag bajsade på mig. Men i mitt minne var det strålande väder alla dessa dagar också 🙂

    Jag minns min barndom som väldigt ljus och lycklig och hoppas innerligt att mina barn ska kunna titta tillbaka på sin barndom med samma härliga nostalgi som jag gör. Jag undrar om dom kommer minnas något alls av den tiden jag och Jair fortfarande var tillsammans? Psykologen som vi träffade sa att barn tar inte skada av själva separationen utan hur föräldrar hanterar och samarbetar efteråt. Jag hoppas att innerligt att vi kommer få det att fungera för barnens skull. Barnen är mitt allt och deras lycka är det som betyder mest för mig här i världen.

    Hur gamla var ni när ni började minnas mer?

    Fotograf: Wanderings

  • Nisses första bus!

    Inatt gjorde vår nisse sitt första bus 🙂 Det var så kul att se Lucas ansiktsuttryck imorse när han fick syn på vad nissen hade ställt till med. Han hade tagit alla våra skor och ställt upp dom som ett spår som ledde till en snögubbe med stråhatt. Vad som gjorde det ännu mer tokigt var att snögubben var gjord av toarullar målade som en snögubbe 🙂 Haha! I det lilla brevet i postlådan skrev jag att nissen hade hittat på bus och att han undrade om han kunde få hjälp med att städa, som tack för hjälpen skulle barnen få varsin liten present. Lucas skyndade sig att städa upp varenda sko och sen öppnade han nissedörren och ropade tack så mycket för presenten. Lille gubben! Det värmer mitt hjärta att se hur roligt han tycker att det här är 🙂

    7a88e78e-a8af-4c8c-8dc8-6656251d8195
    061bca91-d5e2-4bba-bce3-9705ee4208c1

    Lucas var också väldigt fascinerad över att skidorna och skidspåret utanför nissens dörren. Det var en liten detalj som inte fanns där igår 🙂