Nu är det verkligen fart och fläkt på mitt liv igen. Jag känner mig mycket gladare och älskar att det händer så mycket. Jag har tidigare skrivit att jag ser på mitt nya liv som en utmaning och så är det verkligen. Varje projekt jag gör känns som en utmaning som jag är taggad på att klara, t.ex. det här med att hyra ut huset. Det hade kunnat vara jobbigt att fixa och dona med allt själv, men jag är så taggad på att klara mig själv att inget känns jobbigt. Jag är väldigt optimistisk och ibland känns det som att jag inte inser när jag behöver be om hjälp för att få ihop livspusslet. Igår och idag var såna dagar. Igår kom hyresgästerna flera timmar försent så min mamma ryckte in och hjälpte till med nyckelöverlämningen. Det var samma sak imorse. Jag skulle igenom Tingstadstunneln för att lämna på förskolan och sen skulle jag igenom tunneln igen för att åka och jobba i Borås. Jag höll på att köra in i en vägg av bilkö när min mamma ringde och sa att jag skulle svänga av och köra barnen till mamma i Mölndal istället för annars skulle jag aldrig hinna till jobbet i tid. Det var tur att jag gjorde som mamma sa, annars hade det varit helt kört!

Jag är kass på att be om hjälp. Alla säger ”våga be om hjälp” och spontant tänker jag ”ja, ja”, men när det väl kommer till kritan så ber jag inte om hjälp. Det är extremt få personer som jag vågar fråga om hjälp och alla dom har någon gång sagt ”JAG kan hjälpa dig med… XXX”. Jag vet att man inte kan få mer än ett nej, men det är inte ett nej jag är rädd för. Jag är rädd för att någon ska hjälpa mig med något dom egentligen inte vill och att jag är jobbig för den personen. Jag blir väldigt obekväm vid den tanken och vet inte riktigt hur jag ska komma över den. Den tanken är värst när det kommer till barnen. Det måste vara extremt akut för att jag ska fråga någon som inte redan erbjudit sig, helst flera gånger.

Är det någon som känner igen sig i det här med att klara sig själv? Hur kommer man över tröskeln att våga be om hjälp?