Just nu är det tufft. Massor av tankar går runt i huvudet. Jag är orolig för barnen, jätteorolig. Jag trodde att det här skulle gå relativt smärtfritt för barnen eftersom jag och Jair inte bråkar och är överens om allt, men det räckte inte. Det går inte att förutspå allt och även om vi kommit överens så gick det inte att lita på det. Jag tycker så synd om Lucas. Min älskade lille Lucas, han är bara 5 år och bär på en oro som ett barn aldrig ska behöva känna. Hur kan jag övertyga honom om att jag aldrig kommer lämna honom? Imorgon ska jag ringa BVC för att få kontakt med en barnpsykolog så att jag får veta hur jag ska hantera detta och även andra känslor som barnen kan ha som jag inte ens vet om än. Jag önskar så att jag kunde skydda barnen från allt det här. Att jag kunde kompensera bort alla dom dåliga känslorna genom att ge dom hela mig. Jag älskar mina barn över allt annat och att se deras sorg gör ondare än min egen sorg nånsin känts.