Just nu mår barnen bra, det finns inget som tyder på att någon av dom mår dåligt och då ska ni veta att jag är otroligt uppmärksam. Vi har inte berättat för barnen vad som händer ännu, men dom har sett mig gråta. Dom vet att jag varit väldigt ledsen för något och jag har också förklarat det för dom. Jag har inte sagt vad det handlar om men jag har förklarat att jag är ledsen men att det kommer gå över och att dom inte behöver oroa sig. Jag upplever inte att någon av dom är orolig eller ledsen och jag tror inte att dom kommer bli det heller. Jag tror att deras sorg kanske kommer bubbla upp som ”trots” och ilska, men inte som tårar och då gäller det att vara uppmärksam och vara tålmodig.

När vi var på familjerådgivningen fick vi rådet från psykologen att inte berätta att vi ska separera förrän ganska nära inpå. Psykologen sa att barns tidsuppfattning är dålig och därför kan en månad kännas som hundra år. Han sa också att det är bättre att berätta när och var som Jair ska flytta när vi vet det för att inte skapa mer förvirring. MEN om barnen har förstått att en separation är på gång så är det bättre att vi säger som det är så att barnen slipper oroa sig. Jag och Jair har inte bråkat så barnen har inte sett att vi är arga eller ledsna på varann. Vi har det nästan som vanligt när barnen är vakna men vi tittar inte på TV tillsammans längre och vi sover i olika sängar (men det har vi gjort länge).

Psykologen sa också att det bästa är att man tillsammans berättar för barnen att man ska separera och att man är överens. Om inte båda vill skiljas så ska man låtsas. Barn kan inte hantera att den ena föräldern är ”dum” och vill lämna när den andra föräldern är ledsen. Det blir konflikt i deras hjärnor och dom vet inte hur dom ska förhålla sig till någon av sina föräldrar. Barnen blir då väldigt ensamma och få bära på tok för mycket på sina små axlar. Det är därför inget negativt med att jag känner mig stark och klarar mig utan deras pappa. I ärlighetens namn så blir det inte stor skillnad med tanke på att det är jag som tagit nästan allt ansvar för barn och hem (inte matlagning) under hela deras uppväxt. Jag vill också poängtera att Jair inte lämnar barnen. Han säger att han vill ha dom varannan helg och att han kommer träffa dom vissa vardagar. Det har varit lite fram och tillbaka men nu verkar det som att vi har en plan framåt.

Jag är beredd på att möta dom i deras känslor och tankar. Jag kommer vara lyhörd och lyssna, läsa böcker om separation, men jag kommer inte gråta mer över det här. Jag kanske gråter för andra saker, men hjärtesorg är inget jag känner och jag känner mig stark och hungrig på framtiden. Jag tror barnen kommer må bra av att känna att deras mamma mår som jag gör nu och tillsammans kommer detta bli bra 🙂

Fotograf: www.wanderings.se

Ibland önskar jag att jag var en vanlig Svensson med helt vanliga Svensson-problem. Jag önskar till och med att mitt liv var lite långtråkigt ibland, i alla fall i en liten period så att jag hann landa nån gång. Mitt liv har aldrig varit så. Jag har aldrig haft ett vanligt Svensson liv, mitt liv har alltid pendlat mellan sjunde-himlen-fantastiskt till brinnande jävla helvete. Men det kanske finns en balans i det också? Man får inte vara sjunde-himlen-lycklig utan att vara helvetes-olycklig också? Det här året har verkligen varit ett helvete. Jag saknar min mormor så sjukt mycket, men det kanske var meningen att hon skulle få dö innan. Hon hade blivit så ledsen om hon fick höra allt som har hänt nu. Eller så kanske hon ser allt men kan inget göra…

Men jag tror på att allt som sker gör det av en mening. Det här är i slutet utan början på något nytt. Jag är redan där i min process. Jag vet inte hur det gick till men jag känner mig så fruktansvärt stark just nu, ungefär som att inget kan stoppa mig! Jag kommer nå alla mina drömmar och mål och jag kommer göra det MYCKET bättre. Jävlar vilket go jag har i kroppen just nu. Jag känner mig så självständig, oberoende och målinriktad. Det var nästan så att jag ville avboka mitt psykologsamtal som jag ska ha nästa vecka. Jag tänkte ”Ähhh, jag behöver inte det längre”, men sen tänkte jag att det skadar inte att gå dit och älta lite. Min erfarenhet av att älta sig igenom svåra situationer är att processen att känna sig helt bra är snabbare och motgångar under tidens gång blir inte lika jobbiga. Jag hoppas att jag snart kan få berätta om mitt grymma möte i fredags!