Det ingick inte riktigt i min plan att bli ensamstående mamma nu även om det är något som jag visste kunde hända i framtiden. Detta besked kom som en total chock för mig och det har tagit lite tid för mig att smälta och acceptera. Nu har jag accepterat och börjar känna in mig lite i den nya situationen och vad den innebär. Det är många tankar som flugit genom huvudet, mest har det handlat om barnen. Hur ska jag klara att både hämta och lämna? Barnen kommer få ÄNNU längre dagar! Hur ska vi göra med barnens simskola där vi måste vara två vuxna? Hur ska jag hinna laga mat? Jag som knappt har lagat mat på 8 år…

Små saker har känts som världens största problem, typ som det där med att laga mat. Det kändes som en ren omöjlighet först, men jag klarade ju av det innan jag träffade Jair. Dessutom tycker jag faktiskt att det är kul att göra det tillsammans med barnen. Vi får väl göra storkok på söndagar och frysa in lite matlådor så att vi kan ha vardagarna till annat 🙂 Det löser sig, det kanske till och med blir en kul utmaning… Jag kanske kan börja gilla att laga mat, vi får se 🙂

Nu är boendet den viktigaste frågan och när det är löst så kommer allt det andra falla på plats. Jag har ju faktiskt roddat runt på den här familjen nästan helt själv innan vi åkte till Brasilien. Jag är ju van! Men då var jag hemma på dagarna så det blir annorlunda nu, men jag kommer klara det här också. Och som någon skrev, jag har ju faktiskt lyxen att kunna bli kär igen! Vilken känsla! Det här blir bra ❤️