• Att gå vidare

    Just nu känns det ganska okej eller det känns inget typ. Jag känner mig inte ledsen och jag orkar inte oroa mig mer. Det känns ungefär som att jag har sprungit världens maraton och nu orkar jag inte göra något alls. Jag orkar inte tänka så mycket så därför är det ganska skönt att vara på jobbet. På jobbet tvingas jag fokusera på annat. Jag har ofta möten eller så står jag på min plats och lyssnar på musik samtidigt som jag jobbar. Det är helt okej faktiskt.

    När jag fick missfall så tänkte jag ofta ”det var ju inte så här det skulle bli”. Det kändes som att jag var med i en film som fick fel slut. Nu kändes det också så, en jävligt dålig film med helt fel slut… Men nu kan jag se det lite utifrån och har börjat tänka annorlunda. Jag är glad att det tog slut nu, tänk om jag varit gravid eller haft en nyfödd när förhållandet sprack… Det hade varit värre! Vi har gått igenom mycket och jag har accepterat mycket som jag inte borde acceptera, men jag var naiv och trodde att det gick att reparera. Jag trodde dessutom att vi var tillbaka på banan igen, men ack så fel jag hade…

    Jag orkar inte tänka så mycket på den nära framtiden. Jag kan inte se framför mig hur saker och ting ska lösas och därför blickar jag framåt nu, långt framåt. Jag hatar att ”ta en dag i taget”. Jag fungerar inte så, jag KAN inte leva en dag i taget. Jag behöver något att hålla fast i…  Det kanske låter knäppt, men ”en dag i taget” känns som att dra undan mattan under mina fötter. Jag förstår varför jag får det rådet för jag är ju som jag är, jag får panik över att hela min framtid krossas. Men för att jag ska kunna känna att mattan ligger kvar under mina fötter behöver jag visualisera mig själv i en ny livssituation. Jag vet inte om jag visste detta förut, men nu förstår jag varför det var så viktigt för mig att höra om andra som skilt sig runt 30 och träffat en ny och skaffat barn med. Jag har inga planer på att kasta mig in i ett nytt förhållande, jag är inte desperat, men jag behöver visualisera min nya framtid och känna att den är fullt möjlig.

  • Uppdelningen av barnen

    Jag har sett att det var lite frågetecken kring uppdelningen av barnen och därför vill jag bara säga att jag VILL ha barnen så mycket som möjligt. Jag är nöjd med att jag får ha dom de mesta av tiden. Det enda jag är rädd för är att deras pappa går upp i rök och bara dyker upp varannan helg. Men igår hade vi ett bra samtal om det och nu känns det som att vi båda är överens. Han vill också vara med barnen och letar efter boende närmare för barnens skull.

    Jag har varit tydlig med att jag vill att han träffar dom även till vardags och på dagar som är viktiga för barnen, tex deras födelsedagar. Han vill också träffa dom på vardagar, vilka dagar det blir bestämmer vi när vi vet var han ska bo.

    Jag försöker göra situationen vi har så okomplicerad som möjligt för barnens skull och det känns som att Jair också är med på noterna nu.

    Just nu har jag hopp om att det här kan gå relativt smärtfritt för barnen och att jag och Jair kommer ha ett bra samarbete.