Idag var vi på familjerådgivningen. Det kändes bra för mig att få prata även om jag inte fick svar på några frågor. Psykologen sa att jag kanske aldrig kommer få svar på mina frågor eller så får jag det men kanske flera år senare. Jag har börjat vänja mig vid att inte få svar på mina frågor och jag kan acceptera förlusten av Jair också. Vår relationen skadades ordentligt när jag var gravid med Isadora och mina sår har aldrig riktigt läkt. Jag har lärt mig leva med det som hände och trodde verkligen att det skulle fortsätta vara vi många många år till, kanske hela livet. Men nu blir det inte så och det var nog faktiskt bäst så här ändå. Nu har jag en chans att få bli kär och lycklig med någon annan och kanske känna hundra procent förtroende för en annan människa igen. Jag har börjat se det positiva med den här situationen nu, men det finns fortfarande en oro som gnager i mig och det är angående huset.

Jag och barnen behöver bo kvar i huset. Det är vår största trygghet och barnens framtid. Vårt hus ligger i samma område som en bra skola med geografisk prioritering så om barnen får bo kvar här så vet jag att deras framtid är tryggad. Om vi mister huset så framtiden helt annorlunda ut och det gör alldeles för ont att tänka på…

Istället för att åka hem efter familjerådgivningen tog jag och Lucas en sväng till IKEA för att köpa madrasskydd till nya sängen. På vägen hem hörde Antonia av sig och frågade om jag ville ta en promenad så det gjorde vi. Gud vad jag är glad att hon bor så nära! Det var så skönt att promenera och bara prata av sig lite. Nu ska jag hoppa in i duschen och varva ner lite innan jag ska krypa ner i nya sängen.

Jag har läst att många rasar i vikt under/efter en skilsmässa och nu förstår jag varför. Jag har inte rasat i vikt, men jag har väldigt svårt att äta. Jag får pilla i mig varenda liten grej, inte ens choklad slinker ner. Jag mår illa när jag och måste distrahera mig för att få ner något överhuvudtaget…

Jag tycker det känns som att min kropp är stressad men att hjärnan har gett upp. Min puls är hög och jag har svårt att varva ner, men hjärnan orkar varken tänka ut eller göra något åt situationen. Jag som alltid är så snabbt på med ”damage control” men nu räcker jag inte till… Jag orkar inte tänka ut vad nästa steg är eller hur jag mår. Det är tur att jag har mina föräldrar som stakar ut vägen till mig så att jag bara behöver följa den. Och det är tur att jag har mitt jobb för där kan jag isolera alla tankar och glömma bort mina känslor en stund.

Vad jag känner inför den närmaste framtiden ändrar sig hela tiden, ibland vill jag bara få detta hemska snabbt överstökat och ibland känner jag precis tvärtom. Jag får panik över hur snabbt allt sker. Jag hinner inte med och det känns ungefär som att det är jag som måste ta en massa hastiga beslut, men så inser jag att det är inte jag som bestämmer, det är ju jag som blivit lämnad…

Fotograf: www.wanderings.se