• Mamashaming – kan vi inte bara sluta?

    Jag älskar att blogga, men det är fasiken inte lätt alla gånger. Jag tycker att jag är ganska förskonad från otrevliga kommentarer men då och då åker pekpinnarna fram. En händelse som jag fortfarande skrattar åt var när en mamma blev väldigt upprörd över att jag och Lucas (7 månader gammal) hade sovmorgon till kl 12. Enligt henne var det dags att äta lunch då, medan jag tyckte att det inte spelade någon roll eftersom han ammade både frukost och lunch innan jag steg upp. Hon skrev till mig att hon blev mörkrädd för mammor som mig. Jag kan än idag inte förstå att det kan sticka så mycket i ögonen att vi låg i sängen och ammade lunch istället för vid matbordet… läs inlägget HÄR!

    Igår fick jag dock känna på mamashaming deluxe! Man kan nästan tro att det var nån av Ida Wargs arga mammapoliser som fick syn på mig på bussen och bestämde sig för att trycka till mig ordentligt. När jag kom hem från utflykten till Universeum såg jag att jag hade fått en arg kommentar på min sista bild på Instagram och på bloggen.

    Jag blev först väldigt chockad och sen blev jag både ledsen och besviken. Varför måste kvinnor vara så elaka? Den här tjejen delade inte buss med mig i många minuter och under den lilla stunden kom hon fram till allt det här! Hon utgick från att jag var dålig och sket i Lucas men inte frågade hon om jag behövde hjälp. Nej, för mammor är dåliga om dom får hjälp med något. Undra hur det varit om jag var en man. Hade jag fått lika mycket skit då?