• Inget gråt

    Idag gick vi tillbaka till vardagen igen och jag lämnade Isadora på förskolan för första gången. Det var nervöst, jag var väldigt orolig för att hon skulle bli ledsen. Hon var så gosig mot mig hela morgonen, kom fram och kramade mig helt spontant flera gånger och var riktigt mammig så jag förberedde mig på katastrof…

    Vi gick upp tidigt imorse. Jag hade satt klockan på 6.00 men kunde inte komma upp ur sängen förrän 6.17. Jag var verkligen dödstrött! Men det gjorde inget att jag snoozade lite för jag hade förberett allt väldigt noga. Jag hade tagit fram barnens kläder, mina kläder och ställt fram allt som jag och dom skulle ha med sig. Detta gjorde att vi hade gott om tid på oss och vi behövde inte stressa. Min erfarenhet från mina år som mamma har lärt mig att det aldrig aldrig lönar sig att stressa. Barnen känner av det direkt och när dom blir stressade så tar allt mycket mycket MYCKET längre tid!

    När vi kom fram till förskolan tog lämningen automatiskt lite extra tid eftersom jag skulle byta ut extrakläderna i facken osv. Lucas sprang in och började leka medan Isadora stod kvar och tittade på mig. Efter en liten stund ville även hon gå in och leka och när jag skulle gå så satt mina barn jämte varandra och byggde med en tågbana. Jag ropade högt ”Hejdå Isadora, Hejdå Lucas” men dom var alldeles för upptagna av leken för att höra vad jag sa. När jag gick därifrån så var det med lättade steg… Så himla skönt att hon inte blev ledsen och vad tryggt det känns att hon har sina trygga storebror på förskolan 🙂

    Lucas är verkligen sån där trygg och snäll storebror som alla borde ha. Jag önskar att Lucas hade haft en storebror som han själv när han började förskolan för han fick en så tuff start i förskolan. Det blev många tårar varje dag…

  • Hur gamla var era barn när dom slutade med napp?

    Lucas hade aldrig någon napp så det här med att sluta med napp är en ny erfarenhet för mig. En jobbig ny erfarenhet som jag inte alls vill ta mig an… Isadora är väldigt fäst vid sin napp i perioder och jag ser framför mig att hon kommer gråta ett sånt där olyckligt hjärtskärande gråt och att jag kommer lida tillsammans med henne… Det känns som det kommer bli jättejobbigt!

    Jag har tänkt mycket på att sluta med napp nu i sommar, men det har inte känts som det var något bra läge. Vi har ju rest ganska mycket i sommar och det är inte så lätt att göra såna saker när man är ute och reser… Jag funderade också på om vi skulle prova att ge napparna till kaninerna på Liseberg, men Isadora är livrädd för dom så att dom skulle få hennes nappar känns ju ganska orealistiskt… Jag funderar på om vi skulle avvakta till jul och försöka ge napparna till tomten istället, men vi vet inte om vi kommer ha någon tomte i år och om vi har det, så vet vi inte om hon kommer bli glad eller rädd när hon ser honom… Det allra bästa vore om vi kunde ge till en bebis för Isadora älskar bebis och jag tror mycket väl att hon hade kunnat tänka sig att ge bort napparna till en bebis.

    I vårt fall tror jag det är en bra tid för Isadora att sluta med nappen under detta året, särskilt eftersom vi vill ha fler barn som kanske kommer ha napp och då blir det nog ännu svårare för Isadora att sluta. Jag har sett flera olika rekommendationerna för när man bör sluta med napp, men enligt Internetodontologi så bör barnet sluta vid 3 års ålder för att nappbettet ska ha en chans att gå tillbaka av sig själv. Jag skrev om det här: När ska barn sluta napp för att inte få nappbett?

    Isadora använder i alla fall inte nappen på dagtid längre. Jag började med att vänja bort nappen på dagen när hon fyllde 1 år, men hon får den fortfarande om hon ska sova middag. När vi går på utflykter tar jag aldrig med nappen för hon sover inte på dagen längre, om hon mot förmodan vill sova så får hon göra det utan napp. Hon blir jätteledsen men eftersom vagnen oftast rullar på utflykterna somnar hon efter en stund.

    Hur gamla var era barn när dom slutade med nappen? Och hur gick det till?