Usch vad deppig jag kände mig när vi kom hem från flygplatsen. Det kändes så tomt i huset. Ian är en kille som tar ganska mycket plats, han både syns och hörs lång väg, därför blev tystnaden väldigt tydlig. Vi har hängt tillsammans så länge nu så att det nästan känns som att man måste lära sig att leva utan honom. När vi kom hem kände jag att vi inte kunde stanna hemma hela dagen, det hade blivit alldeles för deppigt, så trots lite sömn för både mig och barnen åkte vi iväg. Vi tog bussen till Naturhistoriska Museet där den stora blåvalen som man kan gå in i stod öppen idag! Vi har aldrig varit på naturhistoriska förut så det var ju en perfekt aktivitet 🙂

Foto: Naturhistoriska museet

Vi kom fram till museet vid klockan tolv och då visade det sig att det var tre timmar kvar tills vi kunde få gå in i valen. Vi hade alltså gott om tid att titta på varenda litet djur. Det var nästan lite läskigt att se alla uppstoppade djur och sorgligt när man läste om hur vissa dött. Ja, speciellt sorgligt var det att läsa om blåvalen som var en ”liten” unge på 1,5 år som simmade på grund i Göteborgs kust år 1865. Två män som bodde i trakten rodde ut till valen och dödade den med gevär och pikar. Det tog två dagar att få död på den stackars valen. På den tiden tyckte man att det var rätt att göra så, men hade det varit idag så hade man säkert försökt hjälpa den stackars valen att komma loss. Männen sålde valen och direktören som köpte valen bestämde att den skulle stoppas upp. Man flådde valen, torkade skinnet och spände upp det på en jättelik trästomme som man byggt. Skelettet är också bevarat men finns intill valen istället för inuti den. Inuti valens mage inredde man en salong med träbänkar och handtryckta tapeter. Det var kul att se, men jag tycker ändå synd om valen och lite besviken över den inredda salongen. Jag hade hellre sett en lite mer verklig valmage än en salong med bänkar och tapeter…

Jag och barnen i valens mage…

Valmage-salongen…

Det var en upplevelse för barnen i alla fall och även om många av dom uppstoppade djuren fick mig att känna obehag så tyckte jag det var intressant att se att fynd från döda utrotade djur var bevarade och rekonstruerade, t.ex. Stellers Sjöko. En annan cool grej var en monter med ohyra som finns hemma. I montern visade dom var ohyran kunde hittas och hur den såg ut i verkligheten. Det låg alltså en död kackerlacka, geting, klädmal, vägglöss, pälsängrar, silverfiskar m.m. i montern. Anledningen till att jag tyckte det var intressant är för att vi fick mystiska hål i en del av våra kläder under tiden vi var i Brasilien och då googlade jag på en del av dessa insekter men jag trodde dom var mycket större. Det var bra att få se dom i verkligheten så att man kan känna igen dom nästa gång dom dyker upp (hoppas inte!).

Vi hann också med att äta pannkakor och korv med bröd i cafét.

Barnen var väldigt fascinerade av museet båda två. Jag visste att Lucas skulle tycka att det var häftigt men jag hade ingen aning om att Isadora skulle tycka det. Jag kan verkligen rekommendera ett besök där!

Nu har jag och barnen lämnat Ian på flygplatsen. Det blev ett sorgligt adjö, det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Vi har kommit varandra väldigt nära under den här tiden och det känns faktiskt ganska tungt att se honom lämna oss. Vi har ju faktiskt varit tillsammans nästan varje dag i 9 månader om man räknar med tiden i Brasilien också… Jag kan inte fatta att 6 månader gick så här fort?! Det kunde inte Ian heller när vi pratade om det på vägen till flygplatsen.

Det var ingen billig grej att ta med Ian till Sverige. Jag vågar knappt tänka på vad det kostat oss med flygbiljetter, flytt av biljetter, förlängt uppehållstillstånd, försäkringar, mat etc, men var det värt det då? Ja, ABSOLUT! Det har varit guld värt att ha honom här! Inte minst för barnens skull! Tack vare Ian har barnen lärt sig att prata riktigt bra portugisiska, dom har gått färre timmar på förskolan och jag och Jair har fått egentid med varandra för första gången på länge. Förutom det så känns det riktigt bra i magen att ta med en av Jairs släktingar hit som annars aldrig skulle ha råd att se något annat än Brasilien.

Vi tyckte att hela den här upplevelsen var såpass bra att vi redan pratar om att ta hit Ian igen eller någon annan släkting. Det känns värdefullt för barnens portugisiskas skull. Vi vill gärna att barnen fortsätter träna på sin portugisiska och om det kostar lite så får det göra det då. Det blir nog inte att vi tar hit någon innan vårt bröllop 2020, men efter bröllopet kan det mycket väl bli så att vi frågar Ian eller någon släkting om han/hon vill tillbringa ett par månader i Sverige 🙂 Ian ska plugga nu och därför vet vi inte om han kan komma tillbaka eller om han går en utbildning då.

Oj vilken speedad dag det här blev! Men hjälp vad mycket vi har hunnit med! Idag var det Ians sista dag i Sverige och imorgon åker han hem. Det gör nästan lite ont i bröstet och det får mig genast att tänka på hur jobbigt det var att säga hejdå till Bruna i Brasilien… Ian har med sig presenter från oss till henne. Hon ska få en ny bikini, simglasögon med snorkel och en Baby Alive-docka som var hennes högsta önskan när vi var nere där i Brasilien sist. Jag ville så himla gärna köpa en Baby Alive till henne men dom kostade 1000 kr i Brasilien! Helt galet! Jag är väldigt glad att jag hittade en här 🙂 Herregud vad överraskad hon ska bli!

Idag har jag varit på stan och lunchat med en kompis som också är tillsammans med en brasse. Det blev en kort men mysig lunch innan hon var tvungen att gå tillbaka till jobbet. Efter det hade jag telefonmöte med en samarbetspartner och sen blev det en lång lång runda på stan. Jag hade så många ärenden att göra idag att jag typ bara ville fly och det gjorde jag först också, in på Kappahls slutrea! Haha! Jepp, lite mer kläder till nästa år hittade jag innan jag bet i det sura äpplet som innebar att göra alla ärenden. Först skulle jag hitta en smörgåstårta och det visade sig vara nästan mission impossible! Jag gick runt i stan i 1,5 timme innan jag hittade en ensam stackars smörgåstårta på Hemköp i Nordstan. Vilken jäkla tur alltså! Annars hade ju inte Ian fått smaka på det innan han åkte hem till Brasilien!

På min jakt efter smörgåstårta blev jag stoppad av SOS barnbyar som undrade om jag ville bli fadder. Det ville jag först inte, men killen på SOS barnbyar visade mig nånting som jag har väntat på väldigt länge och som fick mig att säga JA direkt. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att hjälpa andra, men jag tycker det är förvirrande med alla organisationer. Vem behöver mig mest? Hur ska jag kunna bestämma mig för en organisation att skänka till? Det har gjort att jag har skänkt lite här och där t.ex. när det är kris på ett ställe eller när något berör mig väldigt mycket. Det som fick mig att vilja bli fadder idag var att jag kunde välja en SOS barnby i Brasilien alldeles i närheten av Salvador. Killen jag pratade med berättade att nästa gång vi åker ner till Brasilien kan vi komma och träffa barnen i byn och där och då bestämde jag mig. Jag har sett lidandet på gatan i Brasilien. Det finns barn vars föräldrar är pumpade med droger som jag skulle vilja kidnappa för att ge dom ett bättre liv. Jag hoppas att vårt bidrag kan hjälpa några av dessa barn. Jag är så glad över att ha blivit fadder idag!

Innan jag åkte hem från stan köpte jag allt som behövdes för att baka kanelbullar för det hade jag också lovat att Ian skulle få testa. Och sen gick jag och växlade pengar på Forex till Ian. Jag var dödstrött när jag väl kom hem, men då var det bara att ställa sig och baka bullar. Barnen var med och turades om att hälla i mjölk, mjöl och socker och båda två hjälpte mig att smula jästen. När degen jäste åkte jag och hämta paket och när jag kom hem så fortsatte bakandet. Det blev mums!

Vi har också hunnit med att prova alla nya skor som barnen fick. Mina barn ÄLSKAR att få nya kläder. Det är jättekul att dom tycker det men det har börjat bli lite jobbigt när dom inte får lika många var, så nu måste jag förtydliga det innan någon blir besviken… ”Idag fick du mer kläder så nästa gång får du kanske mindre kläder…”

Nej, nu måste jag lägga mig. Vi ska åka till flygplatsen klockan 7 imorgonbitti! Snark!