Det är tur att vi har Ian nu när det känns som marken försvann under fötterna. Jag känner mig så himla deppig och är helt slut i kroppen. Jag orkar ingenting. Idag försökte jag packa resväskan för att vi ska åka bort över midsommar, men det enda jag orkade göra var att lägga ner lite kläder i väskan. Jag är så glad att vi har Ian som hjälper oss just nu när jag har det svårt. Han har fixat mat, gett barnen mat och till och med gått till affären för att köpa mjölk till mitt kaffe – i ösregn! Vilken klippa!

Jair stöttar mig också i det här, men det hade blivit tyngre för Jair också om inte Ian hade varit här. Han och Ian tar just nu hand om det allra mesta i hemmet och jag gör bara en pytteliten del. Jag är så tacksam för det! Barnen märker också skillnad på mig, framför allt Lucas. Han är så vårdande och snäll, vill vara nära mig och kramas mycket. På natten ligger han och jag tätt intill varandra och ibland känner jag hur hans lilla hand ligger och klappar på mig. Han är verkligen killen med stort hjärta, hans framtida partner kommer skatta sig lycklig över hur fin han är när man har det svårt. Jag dumpar såklart inte mina känslor på Lucas, men han ser att jag är nere. Han vet att jag saknar mommo och han försöker på sitt sätt visa att han är här. Jag berättar hela tiden hur mycket jag uppskattar hans kramar och hur mysigt jag tycker det är att sova tätt intill honom.

Isadora är också mycket mera kramig, men i hennes fall är det för att hon vill göra likadant som Lucas. Om hon ser att Lucas kramar mig så gör hon det också. Idag har hon varit en riktig liten tokfia, klättrat och busat på mig så att jag brast ut i gapflabb! Det var skönt att skratta lite 🙂

Häromdagen skrev en vän till mig och berättade att barn och vuxna sörjer olika, men att sorgen gör lika ont. Jag har märkt att jag och Lucas är ledsna på olika sätt. Jag gråter och gråter, ibland hulkgråter jag och ibland rinner tårarna bara stilla från mina kinder. Det går upp och ner för mig, ibland är jag jätteledsen och ibland är jag bara deppig. En liten stund tänker jag på något annat och känner mig glad innan jag blir ledsen igen. Jag ser att Lucas också är ledsen men det är på ett helt annat sätt, men det förstod jag först när min vän förklarade.

Det är nämligen så att barn sörjer randigt. Dom blir jätteledsna och gråter otröstligt för att i nästa stund leka och vara glada, precis som ingenting har hänt. Det betyder inte att barn sörjer mindre eller inte bryr sig utan detta är en överlevnadsmekanism och psykets sätt att ta en bit i taget. Barnen lever i nuet. Läs gärna mer om detta i den här artikeln: Barnens sorg är randig En annan sak som jag kände igen mig i som artikeln förklarade var hur snabbt ett barn kan byta ämne när man sagt något sorgligt. I artikeln står det:

”Fördöm alltså inte barnets beteende när hon eller han pladdrar engagerat om vilket lego hon vill ha, trots att du precis berättat att något hemskt har hänt.”

Jag kan tänka mig att det kan skapa irritation för en vuxen om man är väldigt ledsen och berättar att en kär person har dött och så börjar barnet prata om sitt lego. Vi hade en liknande situation här hemma, men jag blev inte irriterad även om situationen blev lite konstig. Nu förstår jag varför det blev som det blev.