– Inlägget är reklam för Eleven och innehåller annonslänkar –

Jag har haft exakt samma hårfärg i 17 år, men dom senaste åren tycker jag att mitt hår har blivit lite gul-blont istället för ljusblont. Jag tror tillverkarna medvetet har gjort en förändring för den medföljande hårinpackningen har bytts ut mot en efterbehandlingsprodukt med blått pigment som sägs ta bort gula toner… Problemet är bara att det inte blir nån skillnad, håret är fortfarande lika gul-blont. Först funderade jag på att låta färgen sitta i 5 min längre men då riskerar jag att bränna av hårtestar och det vill jag inte heller så efter inspiration från Malin bestämde jag mig för att testa silvershampoo 🙂

Jag provade Björn Axéns silvershampoo och silverbalsam och redan efter första tvätten så såg jag stor skillnad! Malin frågade till och med om jag hade färgat håret, men det hade jag ju inte 🙂 Efter den andra tvätten hade mitt hår fått den färgton som jag ville ha, den är riktigt effektiv med andra ord 🙂

Jag älskar den nya kallare tonen i mitt hår och jag är riktigt nöjd att jag hittade en lösning som inte sliter mer på mitt hår. Dessutom innehåller både shampoo och balsam UV-skydd som skyddar håret nu på sommarn. Solen sliter mer på håret än vad man tror 😛

Jag har haft samma hårfärg i 17 år, den enda förändringen jag har gjort är att jag ett tag hade svart underhår. Det var supermodernt ett tag 🙂 Vad har ni haft för hårfärger genom åren?

Hemma från jobbet pga dödsfall

Idag fick jag permission från jobbet. Jag visste inte att man kunde få vara hemma från jobbet med full betalning när någon nära har gått bort, men tack vare ett tips från en läsare så kunde jag vara hemma idag utan att förlora pengar. Det var faktiskt väldigt skönt att få vara hemma själv en stund. Det har varit alldeles tyst i huset så jag bara vilat, tittat på TV och försökt samla mina tankar. Ibland gråter jag, men det verkar som att tårarna börjar ta slut nu. Jag tror att man kommer till en viss punkt när  kroppen inte orkar gråta mer, men jag är fortfarande lika ledsen. Fortfarande lika deppig och trasig. Lilla mommo ♥

På mitt jobb får vi en dag permission vid dödsfall och ytterligare en dag permission vid begravning. Jag tycker att det är bra att jobbet ordnar med detta, men en dag räcker inte om man ska ordna med begravning etc också. Min mamma, moster och morfar håller på att fixa med det nu. Dom har bokat tid hos begravningsbyrån och idag tittar dom på minneslunden där mormor ska ligga. Jag har blivit erbjuden att vara med och planera begravningen och på ett sätt vill jag gärna vara med, men på ett annat vis känner jag att jag inte orkar. Jag funderar på vad mormor hade velat att jag skulle göra, men jag vet inte svaret… Jag tror att hon skulle tycka att det är bra att jag är hemma om jag känner att jag behöver det.

Jag läste på Begravningssidan att det finns en lag som säger att man har rätt till ledighet från arbete när en nära anhörig går bort. Det är obetald ledighet som gäller men många arbetsgivare beviljar även upp till 10 dagars permission (dvs. betald ledighet). Vem som anses vara nära anhörig regleras ofta i kollektivavtalet. Det vanligaste är att maka, make, sammanboende, registrerade partner, barn, barnbarn, syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar och svärföräldrar räknas som nära anhörig.

Mitt i sorgen och i mitt ledsna blogginlägg som jag sitter här och skriver så knackar det på dörren. Jag ser genom köksfönstret att det står en okänd människa som står på min trapp. Han har blommor i famnen. Jag öppnar dörren och blombudet förklarar att någon har skickat blommor till mig, när jag läser på kortet ser jag att det är från mina kollegor på jobbet! Alltså TACK! Hur omtänksamt?! Blommor läker inga sår, men jag måste säga att det betyder väldigt mycket att veta att andra tänker på mig och familjen när vi är mitt uppe i en så här tung sorg. ♥ Det känns som vi inte är ensamma…

När jag träffade sjukhusprästen i lördags så pratade vi om mina barn. Hon sa att man ska använda barnen för att känna glädje och för att hålla sig på banan. Hon berättade att barnen kommer behöva köttbullar, pannkakor, bada och läsa sagor även om mormor inte finns mer och att barnen är ett bra hjälpmedel för att sorgen inte ska bli helt förlamande. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men när jag mådde dåligt efter missfallet så berättade jag för min psykolog att jag samsov med Lucas för att jag kände tröst i att ha honom nära mig. Jag tyckte det var skönt eftersom jag somnade utan gråt när jag låg jämte honom, men det tyckte inte min psykolog var bra. Hon blev nästan lite upprörd när jag sa det. Hon menade på att jag belastade Lucas med min sorg och att han kunde känna skuld och förpliktelse att trösta mig (läs blogginlägget: Att gråta framför sitt barn). Jag fick enorma skuldkänslor och gjorde allt jag kunde för att dölja min sorg. Jag kände mig som den hemskaste mamman i världen som gråtit framför min 2-åring 🙁

Nu har jag inte dåligt samvete längre, nu vet jag att det är bra för barn att se att vuxna också kan bli ledsna, men att dom kan bli glada sen igen. Jag är alltid noga med att berätta varför jag är ledsen så att barnen inte missförstår och tror att det är deras fel. Barnen har sett mig väldigt ledsen dom senaste dagarna. Mina känslor svänger snabbt från glad till ledsen och jag kan inte kontrollera gråten, den kommer ofta plötsligt.

Jag känner mycket glädje i mina barn. Jag tänker på hur tufft det hade varit att förlora mormor om jag inte hade dom som distraherade mig. Det hade nog varit mycket svårare. Barnen får mig ändå att kliva upp, ofta med ett leende eftersom dom är så gosiga på morgonen. Det är lättare att somna med Lucas vid min sida som ibland ligger och klappar på mig med sin lena lilla hand. Att förlora min mormor är det tuffaste jag nånsin varit med om, men jag tror det hade varit ännu tuffare om barnen inte fanns.