Det var inte lätt på jobbet idag. Jag kände mig helt off och det märktes. Jag är normalt den där tjejen med det stora leendet som livar upp och frågar alla hur dom haft det i helgen. Idag var det tvärtom, obehaglig tystnad. Istället för att snacka en stund vid kaffemaskinen så skyndade jag mig därifrån så fort min kopp kaffe var klar. Jag undvek att prata så långt jag kunde för om någon hade frågat mig om jag hade haft en bra helg så hade jag börjat storgråta. Jag isolerade mig en stund, jobbade bort det viktigaste och sen skickade jag ett mail till chefen och frågade om det var okej om jag jobbade hemma resten av dagen. Det var såklart okej.

Just nu känns det bra att jobba och vara sysselsatt med något, det enda som känns väldigt jobbigt är att vara bland människor. Jag vill vara själv och gråta när jag behöver gråta. Jag kommer inte komma igenom detta om jag ska hålla inne mina känslor och spela ”teater”. Jag vet att man får vara ledsen och att alla på jobbet kommer förstå om jag berättar, men jag kan inte berätta utan att börja gråta och det är jobbigt att gråta på jobbet.

Idag skickade jag ett meddelande till mormor på Facebook. Jag vet att hon aldrig kommer att läsa det och jag kommer aldrig få svar på mitt meddelande, men ändå tittar jag efter då och då om hon har läst det. Min lilla mommo ❤ Jag saknar henne så fruktansvärt mycket! Jag önskar att jag kunde få mer tid med henne, men samtidigt är jag oerhört tacksam för att jag fick träffa henne i fredags. Jag hann säga allt som jag behövde säga, allt det som var viktigast och hon hörde mig, hon svarade mig. Hon vet hur mycket jag älskar henne, hon vet hur mycket jag saknar henne och hon vet att hon alltid kommer fattas mig. Min lilla mommo ❤

Här är några bilder på när Isadora målade teckningen som mormor fick på sjukhuset. Mormor skulle älskat dom här bilderna 🙂 Hon skulle förmodligen blivit full i skratt när hon såg hur koncentrerad Isadora var och att vilken liten kladdmaja hon är. Mormor är nämligen precis som Lucas, hon har aldrig gillat att bli kladdig 🙂

Den här helgen har varit olidligt tuff. Smärtan jag känner är förlamande och jag vet inte hur jag nånsin kommer känna mig hel igen. Min mormor var en av dom närmaste människorna i mitt liv. Hon har alltid stått vid min sida och ställt upp för mig när jag har behövt. Vi har alltid haft nära kontakt och pratats vid fler gånger i veckan, men när hon blev sjuk så kunde hon inte prata i telefon mer. Sjukdomsförloppet gick otroligt fort, bara två månader från den upptäckta cancern tills att hon dog. Under den här tiden träffade jag inte henne eftersom vi var oroliga för smittorisken som skulle förhindra hennes enda chans att få cellgiftsbehandling. Ingen visste att hennes cancer skulle sprida sig så snabbt och att detta skulle bli hennes sista helg. Det gör så ont att jag inte fick mer tid med henne, men det hade känts ännu värre om jag hade smittat henne med nån dagisförkylning och därmed hindrat henne från att göra cellgiftsbehandlingen. Åh, lilla mommo! Jag hoppas att du har det bättre nu! ❤

Jag hade egentligen tänkt jobba hemifrån idag för det känns väldigt tungt att gå till jobbet nu. Mitt ansikte är svullet och rödgråtet och jag är inte säker på om jag kommer kunna hålla tårarna inne, men tyvärr hade jag glömt laddaren till jobbdatorn på jobbet så jag ”måste” dit en stund i alla fall… Men jag kommer gå hem och jobba om det känns jobbigt att sitta på kontoret.