Det här har hänt så snabbt. Jag har inte alls hunnit med. Jag har inte hunnit förbereda mig och jag vet inte vad jag ska säga till barnen. Jag har förklarat för Lucas att gamlamormor är väldigt sjuk och det var då han pärlade en stjärna och Isadora målade en teckning, men jag har inte sagt något om döden. Jag vet inte om dom har pratat om döden på förskolan eller vad som händer efteråt. När vi var på sjukhuset igår visade min moster två barnböcker som handlar om döden. Min spontana tanke var NEJ, jag kan inte berätta för barnen att gamlamormor har dött. Lucas kommer få mardrömmar. Jag vill skydda honom mot smärtan som jag känner, men när min moster sa att man måste berätta var hon tagit vägen så förstod jag att jag måste säga något. Men aj vad ont det gör. Jag ville ju bara att hon ska leva. Jag ville inte säga att gamlamormor har dött och flyttat till himlen. Jag vill hon ska vara kvar här med mig 🙁 Jag är så ledsen, jag kan inte sluta gråta, tårarna fortsätter att rinna och verkar aldrig ta slut ?

Tidigare idag förklarade jag för Lucas att gamlamormor är så sjuk att hon kommer dö. Hon kommer hamna i himlen där hon inte kommer vara sjuk mer. Lucas ville att jag skulle visa himlen där gamlamormor kommer bo men då förklarade jag att vi inte kan se henne för att hon blir osynlig för oss. Lucas började fundera lite på om han själv kommer dö också (jag visste att den frågan skulle komma), jag svarade att han inte skulle oroa sig för att han kommer leva 100 år till. Lucas verkade nöja sig med det svaret men svarade att han tycker att det här är en jobbig tid. Jag instämde… Den här tiden är verkligen jobbig ?

Nu har jag berättat för Lucas att gamlamormor inte lever mer, att hon är i himlen. Det är overkligt för honom. Han ser att jag är ledsen och vet inte riktigt vad han ska känna tror jag. Jag ska låna dom här böckerna på bibblan så att jag kan läsa för barnen. En vän till mig, Maja, tipsade också om en bok som heter ”Adjö, herr Muffin” som jag ska kika efter också. Tack!

Nu har min lilla mormor somnat in, precis när det slutade regna och solen tittade fram. Det känns så overkligt. Jag sitter och tittar igenom fotoalbum och minns roliga minnen vi har tillsammans. Jag tittar i hennes och min Facebook-konversation och läser hennes sista meddelanden om och om igen samtidigt som jag inser att nu blir det inga fler… Jag gråter… Jag tittar på vloggen jag gjorde i Vegby i höstas där mormor pratar rätt in i kameran för ovanlighetens skull. Mormor har aldrig gillat att bli fotad eller filmad, men här pratar hon verkligen rätt in i kameran. Jag lyssnar på hennes röst, ser hennes varma skratt och saknar henne tills det känns som mitt hjärta ska gå i tusen bitar. Fy vilken smärta :’-( Jag känner mig alldeles trasig inombords. Min älskade lilla mommo! Vila i frid ❤

Jag och min fina lilla mommo i stugan i Flen ❤

Det första jag gjorde när jag vaknade imorse var att ringa mamma för att fråga hur det går för mormor. Mamma och min moster har sovit på sjukhuset inatt. Mormor har slutat att svara på tilltal så det går bara att se lite grann på tungan att hon försöker svara. Hon är så sjuk min lilla mormor 🙁 Hon har fått morfin och lugnande för att kunna somna in utan smärta. Vi förväntar oss inte att hon kommer att vakna igen ? Det här är det tuffaste jag nånsin varit med om… Att stå maktlös bredvid och inte kunna göra något, samtidigt som saknaden brinner i bröstet trots att personen fortfarande är vid liv. Jag är så glad att jag fick träffa henne i fredags för då svarade hon mig fortfarande. Det hade varit mycket tuffare om jag inte fått säga mitt hejdå. ?

Men ärligt talat så känns det som att jag aldrig kommer bli hel igen. Det gör så jävla ont! ??