Idag har jag och barnen varit i stan och besökt en logoped till Lucas. Hon ställde en massa frågor och konstaterade ganska snabbt att det inte fanns något hon kunde göra mer än att skicka remiss till dietist för att ge den oroliga mamman stöd 😛 Hon trodde, precis som jag misstänkte, att hans relation till mat hänger kvar sen den tiden han fick kväljningar av varje tugga och därför är han väldigt selektiv med nya saker och saker som ser ut på ett visst sätt. Skillnaden nu är att han uppenbarligen får i sig tillräckligt med mat eftersom han växer fint på längden och går upp i vikt. Fast jag förstår verkligen inte hur det hela går till? Han äter ju mindre eller lika mycket som Isadora gör? Den här gåtan har fått mig att fastna i ett ekorrhjul där jag är fast besluten att inte ändra på något, för uppenbarligen gör vi något som funkar eftersom han växer.

Men, nu till det stora dilemmat som jag behöver få svar på och den stora anledningen varför jag ville träffa logopeden. På sista tiden har Lucas blivit känsligare för att vara kladdig på händerna och runt munnen och tycker därför inte om att äta gröt eftersom han lätt blir kladdig. Gröten är min livlina och jag känner mig jätteorolig för att sluta med den. Det är gröten som gör att jag aldrig känner varken stress eller press av att han knappt ätit på en hel dag. Jag vet att han klarar sig. Men jag känner mig samtidigt så fruktansvärt elak som envisas med den där gröten varenda dag. Han säger inte att han inte vill ha och frågar jag om han tycker att den smakar gott så säger han ja, men jag vet att han tycker det är jobbigt att äta den. På den här frågan tyckte logopeden att det skulle vara bra för mig att träffa en dietist. Hon tyckte också att jag skulle börja ge Lucas smörgås tillsammans med gröten, men jag känner mig fortfarande tveksam…

Foto: Fotad av Jennie

Det var skönt att prata av sig med någon som verkligen förstår problematiken. Det är jobbigt att prata med andra som inte har samma problem men en miljon förslag på olika recept som alla barn älskar. Eller som barnpsykologen som vi träffade vid ett tillfälle innan Lucas operation som envisades med hur kul Lucas skulle tycka att det var att äta från en snurrbricka. Jag var helt matt när jag gick därifrån. Logopeden förstod i alla fall precis och drog paralleller som jag aldrig tänkt på förut. Hon berättade även att barn som har känsliga händer tycker att gosedjur är obehagliga och det är förmodligen förklaringen till varför Lucas aldrig har sovit med ett gosedjur men med alla möjliga andra hårda saker! Jag blev så lycklig över att höra det, plötsligt förstod jag mitt barn på helt nya dimensioner (jag gråter nu). Det är nog svårt att förstå hur lättad jag kände mig över att bli förstådd och över att plötsligt förstå.

Logopeden hade också många väldigt bra tips på övningar som man kan leka med sitt barn för att öva tåligheten på det överkänsliga på händerna, munnen eller tungan. Vissa kladd har Lucas redan lärt sig, tex att hålla i en kladdig banan utan skal och att äta smörgås med smör ända ut på kanten. Här kommer några av hennes tips som man kan göra:

– Leka med slajm, lera, playdoh, fingerfärg (gärna på förskolan det är lättare där när fler barn är med).
– Ta ett örngott och gömma olika saker i det som barnet sedan får sticka ner handen och känna för att gissa vad det är innan dom tar ut det, t.ex. en bil, en kloss och tillslut ett gosedjur.
– Alltid vara barfota i trädgården och sandlådan.
– Fånga strössel med tungan från en skål framför en spegel och räkna dom. Om barnet inte gillar spegeln kan man sätta ipaden på kamera-läge, en del barn tycker det är lättare.
– Äta klubba kan också vara en bra övning för känsligheten i munnen, tänderna och tungan.
– Köpa en barn-eltandborste att leka med och testa den på handen, ansiktet, i munnen och tillsist tänderna. Eltandborste är jättebra träning om man lyckas med det 🙂

Det här med överkänslighet på händer, fötter, mun och tunga är väldigt vanligt bland barn med ätovilja läste jag. Det finns väldigt bra information HÄR och HÄR och det står även hur man kan se att det är så. Jag kände mig lite klokare när jag hade läst det 🙂

Foto: Fotad av Jennie