Minns ni hur det var att vara tonåring? Minns ni hur ni trodde att ni visste allt om världen och att mamma och pappa inte fattade nånting? Alla minns inte hur dom kände, tyckte och tänkte när dom var tonåringar, men ju mer man minns från den tiden, ju bättre kommer man att förstå vad sitt barn går igenom. Det är samma sak med småbarnsåldern. Om man minns hur orättvist det kändes när lillebror fick en leksak efter att ha skrikit som en stuken gris i affären medan man själv hade uppfört sig, då kommer man förstå den känslan när den uppstår hos sitt eget barn.

Igår pratade jag med min vän Malin om detta. En av hennes läsare berättade igår om hur dålig mamma hon tycker att Malin är och menade på att Malins självförtroende är resultatet som syns i hennes dotters handlingar i Ex on the Beach. Jag blev riktigt arg när jag läste kommentaren. Hennes dotter är 22 år. Hon är vuxen, men i mina ögon är man fortfarande i tonåren i den åldern. Man tänker och agerar på ett sätt som man inte gör när man är vuxen. Jag fyller 30 i år och idag kan jag titta tillbaka på mig själv i den åldern och minnas hur jag tyckte och tänkte. I efterhand kan jag tycka att jag levde i en bubbla när jag agerade och tänkte tankar som ”jag gör som jag vill” och inte lyssnade på alla varnande råd som mamma och pappa hade matat mig med under hela min uppväxt. Tonåren är ju en slags tid i revolt och i 20-årsåldern får man plötsligt klara sig själv och bestämma själv. Jag har gjort massor av dumma saker, men ingen av dom sakerna har varit pga mina föräldrars uppfostran. Det är först idag som jag kan säga att mina föräldrar kan titta på mig och se resultatet av deras uppfostran.

Alla tonåringar/ungdomar gör utspel, revolter, testar gränser och lär sig av sina misstag. Det är en slags identitetskris som yttrar sig på olika sätt. Jag tyckte det var en ganska svår tid och jag tvivlade många gånger på mig själv innan jag hittade rätt, men mina föräldrar fanns alltid där, oavsett vad jag gjorde och vad som hände. Malin skrev ett så himla fint inlägg om att hon alltid kommer finnas där och alltid älska sin dotter oavsett vad hon gör, men hon behöver inte älska allt hon gör. Så himla klokt! Det är den här ovillkorliga kärleken som inte är prestationsstyrd som bygger en människas självkänsla. Det är lättare att älska sig själv när man förstår att man inte blir älskad för det man gör utan den man är. Jag tycker att Malin gör ett jättebra jobb med att göra det tydligt för sina barn att hon älskar dom villkorslöst. Och även om hennes dotter skulle ”göra bort sig” i Ex on the Beach så är det inte hela världen, se bara på prinsessans Sofia – före detta Paradise Hotel deltagare. 🙂