Tror ni på spöken? Jag tror på spöken, alltså människor som har dött och deras ande har blivit kvar. När vi flyttade in i huset hade våran granne precis gått bort väldigt plötsligt i cancer och jag fick en kuslig magkänsla av att bo inte gammalt hus. Vårt radhusområde är ändå ett av dom första radhusområden i Göteborg så det är ju många som bott här förut. Jag tyckte att det lät läskigt från ventilationen på vinden och det var kusligt att titta ut mot trädgården när det var mörkt ute. Men sen satte vi in larm och då släppte den där känslan, tills häromnatten när Lucas kom in till mig…

Först bubblade Lucas om att lejonhuvudet på hans rum hade skrämt honom och pratat eller skällt på honom. Jag svarade att det inte var på riktigt och att vi kunde ta bort lejonhuvudet imorgon om Lucas tyckte att det var läskigt. Det var vi överens om, men sen när vi skulle försöka sova i mitt sovrum så kunde han inte blunda och gång på gång så lyfte han sig upp och pekade mot ingenting och frågade förskräckt ”vad är det?” och så sa han plötsligt ”det står en gubbe där”. Jag blev skiiiiiiiiträdd! Jag tror nämligen på att barn kan se spöken men inte dom flesta vuxna. Jag tror att vi lär oss att sluta se spöken eftersom vi får höra tidigt under våran barndom att dom inte finns.

Jag ville absolut inte att Lucas skulle bli mer rädd så jag tog på mitt bästa pokerface, både för min och Lucas skull. Jag är ganska bra på det och det hjälper även mig själv för om jag inte tillåter mig att bli rädd så blir jag inte heller så rädd. Men det hela slutade ändå med att vi öppnade gardinerna för att Lucas inte skulle förväxla gardinerna med en gubbe, vände på en tavla och tände lampan innan vi kunde somna.

Så himla otäckt! Tänk om det spökar här i huset? Usch, jag vågar inte ens tänka tanken…

Lejonhuvudet bor tillfälligt i soffan i vardagsrummet