När jag just tror att jag har hittat ett sätt att vara på för att känna att jag mår bra och att jag tillfredsställer mina barn så uppkommer något nytt som får mig att känna mig otillräcklig och dåligt samvete igen. Ni vet ju om att jag är iväg på utflykter nästan varje dag. Det är ett sätt för mig att andas och tanka ny energi, både tillsammans med barnen men också lite på egen hand eftersom jag oftast träffar någon annan förälder att prata med. Lucas brukar springa iväg och leka med andra barn eller prata med andra vuxna. Det spelar ingen roll om jag svansar efter för han brukar inte vara ett dugg intresserad av att prata med mig och kan till och med ignorera mig om jag försöker vara med. Det har jag tolkat som att Lucas är nöjd med utflyktsmålet och sällskapet på platsen och att han vill att jag ska släppa honom lite fri. När vi kommer hem sen brukar han tanka närhet och vill sitta nära på soffan eller prata mycket vid matbordet så då gör vi det. Jag trodde att jag hade hittat en bra balans som även passade mig perfekt för jag passar ju på att dricka en kopp kaffe medans Isadora sover och Lucas leker sprudlande glatt, men förra veckan sa Lucas något som gjorde att hela min bild över hur Lucas upplever saker och ting rasade…

Han sa nämligen till en som jobbar på öppna förskolan ”mamma bara pratar hela tiden”. Fyyyyyy så dåligt samvete jag fick! Och då ska ni veta att jag ALDRIG pratar i telefon när jag är med barnen. Det som händer då är nämligen världens stressmoment för Isadora skriker för att hon inte får äta upp telefonen och Lucas vill hålla i den och vara med och prata. Så därför vet jag att det Lucas syftar på är när vi är ute. När vi är hemma så pratar jag bara med Lucas. Men frågan är då, menar han det han sa? Menade han det bara just då eller menar han alltid det? Vill han att jag ska vara mer med honom, varför ignorerar han mig då? När han ropar på mig så kommer jag alltid om jag kan (dvs inte matar Isadora just då).

Jag har provat att fråga Lucas och då säger han att jag pratar mycket och om jag frågar om jag ska prata mindre så säger han ja, men nästa gång vi är ute så springer han ju iväg utan mig igen. Visst ibland vill han att jag är med och leker också och jag försöker alltid vara det, åtminstone en stund även om det är svårt för mig när jag har Isadora också. Men sen är jag ju desto mer närvarande när vi är hemma så det borde väl räcka? Usch, att det är alltid är något som får en att känna sig dålig….

Jag har inte skrivit så mycket om Isadoras sömn det sista. Det beror på att det går ganska så bra just nu 🙂 Det blir ju lätt så att man bara sitter och klagar när man har problem med nåt och sen glömmer man bort att säga när något går bra. Men det har gått bra dom sista veckorna. Jag tror Isadora har sovit hela natten alla nätter utom en natt per vecka i flera veckor nu. Det har varit sååå skönt! Men det är fortfarande inget jag litar på. Jag vågar t.ex. inte tappa upp ett bad när jag är ensam med barnen för tänk om Isadora vaknar när jag ligger där och relaxar. Så jobbigt att springa upp när man är blöt och så…

Inatt var det en sån natt som Isadora vaknade och den här natten var värre än på länge. För det mesta brukar hon somna om när man sätter på musiken på nattlampan, men inatt så tog batterierna slut så den spelade tyst och i slowmotion, men jag försökte ändå få henne att somna om trots att nattlampan var lite trött. När det hade gått 1,5 timme och hon legat där och pillat och sparkat med ena foten så gav jag upp och letade rätt på skruvmejseln och nya batterier och bytte i nattlampan och en halvtimme senare kunde jag smyga ut ur hennes sovrum trots att hon fortfarande var vaken. Så inatt han jag sova 4 timmar och sen ytterligare 40 min när Jair matade barnen och gjorde Lucas klar för dagis…

Jag är egentligen inte så pigg på att barnen ska somna helt själva. Tidigare satt jag alltid med en hand på Isadoras rygg, men nu har jag fasat ut det så jag sitter oftast bara på en stol intill sängen. Oftast sitter jag där tills hon somnar, men ibland när jag ser att hon ligger och rör sig på ett sätt som hon gör precis innan hon somnar, då smyger jag ibland ut. Inatt så kom hon till ro efter att jag hade bytt batterierna i nattlampan och då smög jag försiktigt ut när hon rörde sig på det där viset.

Nu kanske ni blir nyfikna på vilket sätt hon rör sig, åtminstone kommer jag bli det om jag nån gång i framtiden läser det här så jag ska försöka förklara 🙂 När hon ska somna så brukar hon alltid gosa in ansiktet i något och sen rör under kroppen fram och tillbaka och snurrar och har sig fast ganska så långsamt. Huvudet ligger fortfarande nergosat och om man kan se ögonen så är dom stängda. Ibland låter hon lite också. Om man är tyst under den här processen så somnar hon ofta, men om man håller på och stör genom att klappa m.m. så har det motsatt effekt.

Hur ser ni på era barn att dom håller på att somna när ni försöker lägga dom?

Foto: Liselotte