Vikthets framför barnen

Jag läste nyss ett superviktigt inlägg inne hos Fnulan. Hon skriver om den där ständiga kilohetsen som sker inför barnen. Hon berättar om sin egen relation till sötsaker och om hur hon omedvetet för över tröstätande på sin dotter. Har ni tänkt på det nån gång? Om ert barn är ledset för det har ramlat eller är argt av annan anledning, erbjuder ni dom något gott då? Jag ser hela tiden föräldrar som gör det så jag vet att Fnulan inte är ensam. Värst är när man gör det när barnet är ledset för att det har blivit tillsagt när det gjort något dumt tycker jag. Just detta är något som jag reflekterade mycket över innan jag fick barn och som jag har varit noga med att inte göra, men ibland så händer det såklart att Lucas ger upp totalt och blir superledsen för att blodsockret är i botten pga att han inte ätit. Då kan det hända att jag sticker till en banan eller så, men helst inte kakor eller sötsaker.

En annan sak som jag började tänka på för cirka 6 månader sen vad det gäller ”Vikthetsen”. Det var att sluta väga mig framför Lucas. Jag pratar sällan om min vikt framför honom, men jag vägde mig varje dag efter att Isadora föddes. Lucas är inte dummare än att han vill göra samma. Först reflekterade jag inte så mycket över det mer än att jag inte ville kommentera hans vikt på varken ett positivt eller negativt sätt. Jag ville vara neutral och läste bara glatt upp siffrorna oavsett vad det stod. Lucas förstod inte varför jag vägde mig, men barn är inte dumma, dom förstår mycket mer än vad vi tror och det var nog bara en tidsfråga innan han skulle förstå att det är viktigt för mamma vad hon väger.

Jag tycker det som Fnulan tar upp i sitt inlägg är så himla viktigt. Och jag tror dom flesta av oss har någon demon kring vårt utseende som vi inte vill projicera över till våra barn. Det gäller bara att man kan se på sig själv lite objektivt så att man förstår vad barnen ser och tar efter. Har ni tänkt på detta?

En sak som jag stör mig på väldigt mycket är människor som ger otydliga svar för att slippa svara på en fråga. Det kan vara att dom inte kan svaret på frågan eller att dom vill hemlighålla. Oavsett tycker jag att det är väldigt frustrerande och fult. Nu menar jag inte saker som handlar om någons privatliv eller så för det har ju inte jag att göra med, men om jag frågar en kollega på jobbet om något så finns det ingen anledning för den att undvika att svara.

Jag har kommit till den punkten i livet att jag tillslut blir ofin och frågar rätt ut så får den personen som så ”snyggt” försökt svara på min fråga utan att egentligen komma med ett svar, skämmas lite. När det här händer på jobbet så är det ju bara pinsamt för om vi jobbar för samma företag så borde ju resultatet vara det viktiga och inte att hålla upp nån viss fasad för alla andra. Ett annat exempel som jag råkat ut för flera gånger när jag frågat mina bloggkollegor vad jag bör ta betalt, då har jag fått svaret:

”Vad tycker du själv att du är värd?”

Finns det något mer irriterande att få en motfråga när man inte har en aning vad svaret är? Då brukar jag vara ganska påstridig och fråga mer och mer konkreta frågor tills personen tillslut får säga som det är ”Nej jag vill inte berätta”. Jag tycker en sådan situation säger en hel del om en annan människa. Jag försöker alltid hjälpa till och ge svar på frågor när jag kan för jag är säker på att ge och ta gör skillnad. Ensam är inte stark.

En bloggare här i bloggvärlden som har gett mig otroligt värdefull hjälp är Bambi. Bloggare som henne är sällsynta! Jag har läste igenom alla hennes bloggtips redan år 2013 och tack vare henne inspirerades jag att börja tjäna pengar på min blogg. Hon har många bra och konkreta tips på bloggen och har hjälpt mig på många sätt 🙂