Nu har jag lagt båda barnen och sitter på soffan framför TVn. Det gick smidigt att lägga dom. Isadora protesterade lite så jag gick ut och bytte om till mjukiskläder och när jag kom tillbaka så var hon lätt att lägga. Lucas är alltid lätt att lägga (om han inte somnat i bilen efter en sen biltur). Ikväll ska jag sammanställa all komplettering som Skatteverket kräver för att kunna godkänna mig för F-skatt. Det är inte helt enkelt att starta företag av en blogg 😛

När jag är klar med det så ska jag kolla på serien ”Bonusfamiljen” på SVT Play, så jäkla bra serie! Och säkert hög igenkänningsfaktor för alla skilda. Imorgon kommer det ett nytt avsnitt 🙂

Förresten, träningen idag gick asbra! Jag vet inte vad som har hänt riktigt, men plötsligt har jag blivit otroligt fokuserad och håller fokus genom hela passet. Så här fokuserad brukar jag inte vara, jag brukar tröttna efter ett tag, men nu har jag gett järnet. Jag har en ganska tydlig målbild framför mig och det känns som den ger en extra kick i baken 🙂 Hoppas det i alla fall 🙂

Idag är jag fullkomligt död känns det som. Isadora har fortsatt det där med att vara vaken i 1-2 timmar varje natt och jag orkar inte längre. Hon kan inte somna om hos mig heller utan brukar leka väcka-mamma-leken som innebär att rycka av hårslingor från mammas huvud, örfila eller klösa mamma i ansiktet. Egentligen så sover hon väldigt bra, förutom den här vanan att vakna runt 3.

Om jag inte tar upp henne så lägger hon sig lugnt till rätta i sin säng när jag lägger ner henne och så länge jag har en hand på hennes rygg så ligger hon lugnt kvar. Men det tar sån tid! Hon ligger med öppna ögon så jag ser att sömnen inte är nära, men samtidigt så vet jag att hon kommer somna så småningom om jag sitter kvar. Men jag orkar verkligen inte längre. Antingen måste jag stå böjd över spjälsängen eller sitta på knä och hänga över men då somnar mina armar hela tiden. Jag orkar inte hålla mina ögonen öppna utan sitter och blundar. Det är hemskt!

Det hjälper inte heller om jag ammar. Ibland känns det nästan som att hon blir ännu piggare av amningen så nu tänker jag skita i att amma när hon vaknar. Det verkar ju ändå inte göra nån skillnad. Dom två senaste nätterna så har jag verkligen inte orkat och då har jag gjort något jag inte trodde jag skulle göra, men jag var desperat! Jag lämnade henne när hon reste sig upp och gick inte tillbaka efter 30-60 sekunder som jag brukar göra, utan jag lämnade henne i kanske 3-5 minuter. Jag vet inte riktigt för jag tittade inte på klockan. Jag hörde på hennes skrik att hon var trött för hon tog långa pauser där jag hörde hur hon desperat sög på nappen. När jag kom tillbaka in så var hon alldeles blöt om kinderna. I vanliga fall så hade jag fått extremt ont i mammahjärtat, men just den här natten så hade hon terroriserat mig med sina sadistiska väckningsmetoder i 40 minuter. Jag hade verkligen gjort allt för att hon skulle somna om så jag kände mig inte taskig. För mig kändes det som den enda utvägen. När jag kom in till henne så var hon lätt att lägga. Jag bara la ner henne och bäddade om henne och sen kunde jag gå ut.

Det är svårt att veta hur man ska göra, men jag försöker reflektera över allt jag gör och känna efter i hjärtat vad som känns rätt för mig. Jag vill egentligen inte att hon ska gråta alls och än mindre känna sig övergiven. Jag gillar egentligen inte 5-minutersmetoden och jag tror att den kommer vara en av dom metoderna som inte kommer användas av nästa generation. Jag tror att den kommer vara lika mycket no-no som skamvrån är idag. Jag tycker det känns som jag applicerade en form av 5-minutersmetoden när jag lämnade henne så länge, men skillnaden som jag gjorde var att jag inte lät henne skrika sig till sömns. Jag kommer hålla fast vid den skillnaden. Jag vill inte att hon ska somna skrikandes eller sluta skrika för att det inte är någon idé – ingen kommer ändå.

Jag vet att alla gör olika och att olika passar olika familjer. Jag anser inte att 5-minutersmetoden är barnmisshandel som vissa motståndare är ivriga med att säga. Dom människorna har ingen aning om vad misshandel är! Men jag tänker mycket på hur olika saker jag säger och gör påverkar mina barn. Jag tänker ofta på deras känslor. Jag är inte perfekt och dömer inte andras metoder, jag bara tänker utifrån mitt och mina barns perspektiv och så försöker jag göra det jag tror är mest rätt för mina barn i den mån jag kan.

Och sist men inte minst. Jag vet att jag kommer få frågor vad Jair har gjort dom två senaste nätterna. Han har varit hemma och inte jobbat så han hade kunnat hjälpa till. Första natten hjälpte han inte till för jag bad honom aldrig och han sover igenom hennes skrik. Andra natten bad jag honom om hjälp, men just när jag gjorde det så vaknade Lucas och då tog Jair hand om honom innan vi hade hunnit planera klart hur vi skulle göra. I efterhand så hade jag önskat att jag hade gått upp till Lucas när han vaknade så att Jair kunde ta Isadora. Vi pratade om det imorse och jag förstod att Jair inte hade förstått hur jag menade att vi skulle göra med barnen. Han tyckte jättesynd om mig när han såg vilket vrak jag var 😛