Isadora är fortfarande en tandlös liten bebis. Hon har haft flera perioder där hon har dregglat MASSOR, men aldrig har det kommit någon tand. Jag minns att det var så med Lucas också och varje gång så trodde jag såklart att en tand var på G, men icke! Lucas fick sin första tand när han var 7,5 månad och Isadora är nu 9 månader men tandlös 🙂 Undra om hon kommer få nån tand innan hon fyller 1? Om hon brås på mig så blir hon 1 år utan tänder för jag fick nämligen min första tand när jag var över 1 år. Jag tappade även mina tänder sent, min första när jag var 7 år och dom allra sista fick jag dra ut (jag tror jag drog ut 6 tänder eller nåt sånt).

Idag när jag gjorde mitt citronvatten så tittade Isadora så nyfiket på min citron så jag gav henne den. Hon började genast bita och klia tandköttet och brydde sig inte alls om att det var surt 😛 Gullungen 🙂

Vilken sjukt seg dag. Inatt så höll Isadora mig vaken mellan 2 och 4 på natten och bara gnällde, sparkades och tillslut storgrät. Jag vet inte vad som var fel, men efter mycket om och men så somnade hon i alla fall. När Lucas vaknade 8 på morgon så sprang han ner i vardagsrummet och då gick larmet och Isadora vaknade. Jag var fullkomligt död och bad Jair ta hand om barnen, men han mår fortfarande inte helt bra så han reagerade så här: ”VAAAA?! SKA JAG HA TVÅ BARN SJÄLV?!” Öhhh, hmm… jo, så är det ju för mig varje dag. Vad är grejen? Isadora är typ världens lättaste unge och somnar alltid direkt efter frukost så det tog inte så lång tid innan hon var tillbaka i sängen igen. Hur som helst så fick jag i alla fall sova och när jag gick upp så förklarade Jair att han inte mådde helt bra när han vaknade och det var därför som han reagerade som han gjorde.

Men just det här med att ta hand om två barn själv framstås ofta som en omöjlighet här hemma. Jag gör det varje dag och jag tycker det går jättebra, oftast. Jair har också tagit hand om båda barnen själv, ganska många gånger nu och det har alltid gått jättebra, men han vågar fortfarande inte gå nånstans med dom. Och det är som han inte minns att han visst klarar av att ta hand om dom själv.

Häromdagen fick jag en kommentar på ett av mina inlägg. Det var en man som skrev att det var kvinnans fel att männen inte får någon pappaledighet. Att vi mammor tar allt från männen och att dom stackarna bara får det lilla som blir kvar. Männen är tydligen helt livegna i hemmet och har noll att säga till om. Jag kan bara tala för mig själv, men det är verkligen inte mitt fel att Jair inte vill ta hand om båda barnen själv och så länge det inte går så kommer han heller inte vara föräldraledig och det är INTE mitt beslut! Jag ska tillägga att Jair kommer att vara ledig, när han själv vill det och då kommer jag jobba för att kompensera om hans föräldrapenning inte räcker. Vi har gemensam ekonomi och har bitvis ”försörjt” varandra.

Nästa vecka ska jag försöka pallra mig iväg till träningen igen och då får Jair öva sig på att vara själv med barnen vare sig han vill eller inte. Och det blir såklart fel det också. Det är helt otroligt hur allt vi kvinnor gör alltid är fel. Det spelar liksom ingen roll hur rätt man försöker göra, det är ändå alltid någon som tycker sig ha rätt att kritisera.  Jag blir så matt!