Jag fick en fråga om hur det går med Lucas trots och raseriutbrott. Och ja, sådär går det… Jag var typ helt säker på att det skulle bli bättre när vi var i Portugal. Men det blev tvärtom – värre. Jag trodde det skulle bli bättre eftersom det fanns så många vuxna där som inte hade barn och som gärna ville leka med både honom och med Isadora. Dessutom så skulle han ju få mer uppmärksamhet av både mig och Jair eftersom vi fick hjälp med att ta hand om Isadora. Men det var inte lätt för Lucas. Han hade svårt att göra sig förstådd eftersom han pratar väldigt lite portugisiska. Plötsligt pratade alla utom han portugisiska och alla uppmanade honom att prata portugisiska varje gång som han sa något på svenska. Det är inte lätt alla gånger för en 3,5-åring att prata sitt modersmål så ni kan ju gissa hur frustrerad Lucas var över att ingen förstod vad han sa och dessutom avbröt honom när han pratade svenska. Lucas förstår ganska mycket portugisiska så vi trodde nog att han kunde prata mer än vad han kan. Vi trodde att det skulle lossna för honom och flyta på, men det gjorde det inte. Han blev bara arg.

När han blev arg så uttryckte han ofta det genom att slänga armarna omkring sig och liksom snurra kroppen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men sådär som barn gör när dom är frustrerade. Det resulterade ofta i att han nästan råkade veva ner något från bordet eller nästan råkade slå till Isadora och då blev alla vuxna jätteoroliga för Isadora och började babbla om att vi aldrig fick lämna Lucas och Isadora ensamma. Dom babblade också om att Lucas är sååå avundsjuk på Isadora. Allt detta var såklart framför Lucas. Lucas har alltid varit en snäll storebror, överbeskyddande av sin lillasyster och aldrig slagit henne. Men under resan så slog han till henne ett par gånger. Hon började inte gråta nån av gångerna så det var inte hårt, han markerade mer att nu är han arg. Självklart är det inte okej, men det var sååååå fruktansvärt tydligt varför han gjorde det.

Det har varit mycket lugnare sen vi kom hem och nu känns det som att det går att prata med Lucas igen. Men trotsen är där fortfarande, men det blir inte lika många raseriutbrott. Vi får se vad som händer nu när vi är tillbaka i vanliga rutinerna igen. Jag upplever ändå att det är lättare att hantera situationerna när vi är på hemmaplan och där ingen kommenterar vårat sätt att sätta gränser på. Det är frustrerande att försöka förklara varför smisk aldrig kommer göra att barn blir bättre uppfostrade. Jag är glad att jag och Jair är eniga om hur man uppfostrar barn i alla fall och det är vi som känner Lucas bäst. Jair har fått i hemläxa att sluta prata svenska hemma. I december planerar vi en resa till Brasilien så Jair har tills dess på sig att lära Lucas portugisiska 🙂